Norsk lön ger ork

De har Rättvik och döttrarnas namn tatuerade på sina halsar. Varje söndag drar de till Oslo dryga 35 mil bort för att mura nästan dygnet runt i fyra dagar. De norska lönerna – 30 000 kronor efter skatt – får dem att orka.

Den här veckan är det Tomas Johanssons tur att köra. Tillsammans med murarlärlingen Emil Larsson åker han till byn Nittsjö för att hämta upp kollegan Mats Eriksson.

– Det är här de spelade in filmen Masjävlar. Har du sett den? Där förlöjligade de ju dalfolket, säger Mats när han hoppat in i bilens framsäte.

Alla i bilen är anställda hos murarfirman Hjelm & Berg som rustar upp bostadsområdet Romsås i Oslo åt den norska byggjätten S-bygg.

Mats har för bara en stund sedan kommit hem efter en tur till Stockholm och Gröna Lund med familjen. Den bilresan tog nästan fyra timmar. Nu väntar ytterligare fem timmar i bil innan han kan vila ut på det gamla kontor utanför Oslo som är deras hem under arbetsveckorna.

– Vad trött jag är, utbrister någon medan Volvokombin rullar ner för grusvägen och ut på den större vägen.

Det är omöjligt för de norska arbetskamraterna att ta miste på dalmasarnas hemvist. Tomas har tatuerat ordet ”Rättvik” över ena sidan av halsen. Mats har valt att tatuera sina båda döttrars namn på var sin sida om halsen. I december ska han få sitt tredje barn.

– Det namnet får jag väl ha här, säger han och pekar på framsidan av halsen.

Hans döttrar har vant sig vid att pappa åker bort på söndagarna. Det har däremot inte Tomas barn.

– Min treåring grinar när jag åker och blir jätteglad när jag kommer hem, säger han.

För att kunna vara hemma med sina familjer så mycket det går jobbar de in fredagarna genom att köra långpass resten av vardagarna. De börjar sju varje morgon och slutar oftast inte förrän vid sju eller halv åtta på kvällarna. Tempot på byggena är tuffare i Norge än i Sverige tycker alla.

Tomas har jobbat två och ett halvt år i Norge. Innan dess var han plattsättare i Stockholm, men det tröttnade han på. Mats började som murare i Norge redan 1994. Han har även varit lagbas för firmans anställda på bygget. Nu har en arbetsskada gjort att han avsagt sig det. En norsk läkare har sjukskrivit honom på 50 procent på grund av problem med diskarna.

– Jag är inte ens 40 och redan slut i kroppen. Blir det inte bättre får man väl byta jobb. Men några år till blir det väl, säger Mats.

De tre murarna betalar ingen skatt i Sverige. I Norge är den lägre och de jobbar på ackord. Tack vare det kan de tjäna upp till 300 kronor i timmen. Då får de ut cirka 30 000 svenska kronor i månaden efter skatt.

– I Dalarna jobbar murarna på timme och då går det inte att tjäna lika mycket. Där tror jag de får 160 kronor i timmen, säger Mats.

Emil Larsson säger inte mycket i baksätet. Han lyssnar mest. Efter en stund blundar han.

– Snart kommer han börja snarka, säger Mats.

Alla skrattar. Emil med.

Tomas sätter på radion. Det är dansbandsmusik. De skrattar igen, men låter ändå musiken vara på medan bilen susar fram längs vägarna. De kör över Malung och in i Värmland. I Torsby svänger bilen in vid en mack. Där finns även en livsmedelsbutik och ett matställe. Mats passar på att gå in och få en pratstund med personalen.

– De känner igen mig. Jag har ju åkt den här vägen i 16 år. Det har hänt att de till och med släppt in oss fast de stängt, säger han.

Efter ännu ett stopp vid en grill­kiosk i Torsby för hamburgare är det dags att åka vidare. Det blir inte den vanliga vägen på grund av en översvämning. Det blir vägen över norska Kongsvinger. Sträckan är något längre. Murartrion suckar tungt. Vägen består av nästan bara kurvor. Allas blickar är fästa på vägen framför för att undvika illamående.

Emil berättar att han gick ut gymnasiets byggprogram i Rättvik förra året. Men det mesta har han lärt sig på bygget i Oslo. Av Mats. Han trivs med jobbet. Men känner sig stressad när han måste mura en hel vägg själv. För han vill verkligen prestera bra med tanke på ackordet.

– Men Emil är duktig, säger Mats allvarligt.

– Det är jobbigt att åka bil bara. Helgerna går så fort, säger Emil.

Tomas skriker till framme vid ratten. Han har upptäckt att han passerat norska trafikpoliser med laserkameror.

– Det är nog ingen fara, du har ju åkt efter den där bilen med släpvagn hela tiden så det kan inte ha gått så fort, säger Mats.

De andra håller med. Det har hunnit bli mörkt när bilen når Oslo. Mats pekar ut genom rutan:

– Det är där borta vi är och bygger, säger han.

Men det är svårt att se något i mörkret.

Vid niosnåret på kvällen är de framme vid kontorslokalen i Ski utanför Oslo. Muraren Pelle Frogstedt från Borås är redan där. Han tittar på medan dalagänget bär in fryslådorna och alla veckans matlådor till köket. Maten är för dyr i Norge tycker gänget.

– Det är nog med matkostnaderna man har i Sverige, säger Tomas.

Viktigast är snuset.

– Här kostar det nästan 120 svenska kronor per dosa. Hemma går de på runt 40 spänn, säger Tomas.

Hans rum är det som tidigare användes som tv-rum. Numera har alla egen tv.

– Jag brukar se mycket på film på kvällarna, säger Mats.

Tomas har fått behålla skinnsoffan. Men den vill han egentligen kasta ut för den luktar inte så gott tycker han. Inramade foton på sambon och ett av barnen står på ett bord.

Även Mats har sådana foton.

– Båda mina döttrar vill bli murare så de kan följa med pappa på jobb, säger han stolt.

Plötsligt har alla försvunnit in på sina rum och tystnaden brer ut sig.

– God natt, ropar någon efter stund.

Lamporna släcks.

Morgonen efter är rörmokaren Richard Norman från Karlstad uppe först. Redan vid halv sex sitter han ensam vid köksbordet och äter yoghurt och mackor. Han har pendlat till Norge i ett år ungefär.

– Men tjejen där hemma är inte så glad, säger han.

En kvart senare har alla vaknat. Under tystnad gör de sig i ordning. Ingen annan äter frukost.

Snart sitter murarna ute i bilen. Där är det också ganska tyst.

Strax före sju bromsar Volvon in utanför byggbaracker vid bostadsområdet Romsås i centrala Oslo. Ett tiotal byggjobbare sitter redan i en av dem, som bland annat rymmer ett kök och omklädningsrum.

Medan Mats, Pelle och Tomas byter om till murarkläder häller Emil upp kaffe åt sig själv för att vakna.

– Kaffe är ett måste, säger han.

Alla i rummet ser fram emot den fotbollsmatch som ska bli mellan norrmännen och svenskarna i arbetslaget den 29 september. Det skämtas friskt om förberedelserna.

– Vad ska du ha för position i laget? ropar Pelle över rummet mot en av männen i det rödklädda gäng som sitter vid det andra bordet.

Efter en stund avslöjar Mats att Pelle brukar rycka loss hårstrån från hans ögonbryn.

– Nej, nej, skriv inte det, utbrister Pelle leende innan han börjar sjunga This is a mans world…, i falsett.

Och skrattsalvorna är åter igång.

Mats har slängt fram en limpa på bordet. Men den får ligga orörd. Murarna väljer att vänta till lunchen klockan elva.

Tomas och Pelle går ut för att blanda till bruk. De fyller några skottkärror och ställer i bygghissen.

– En sådan här dag tar det nog fyra timmar innan det stelnar. Annars kan det gå riktigt fort, säger Tomas.

Mats går mot huset nedanför för att fortsätta tegla upp bilden av en rövare på fasaden. Alla tegelstenarna måste vara i rätt storlek från början.

– Annars blir det fel hela vägen upp, säger han.

Som bäst har han murat 1 700 tegelstenar själv på en gavel. Det innebar 33 stenar per kvadratmeter.

– Själva gaveln var cirka 54 kvadratmeter stor. Det tog mig 15 och en halv timme.

Mats uppskattar att sex av de runt 20 byggjobbarna som jobbar på samma etapp är svenskar.

Tomas går förbi nedanför. Han har inget emot att både bo och jobba ihop med sina arbetskompisar.

– Alla håller sams. Det är ganska skönt i den här firman. Här är alla snälla, säger han.