All vår fritid åts upp av tevetittande. När det äntligen fanns tid för bildning drogade industriländerna ner sig med passivt gloende.

Den paradoxen är utgångspunkten för den amerikanske journalisten Clay Shirkys nya bok Cognitive Surplus, som diskuterades på den nätbaserade studiecirkeln bokprat.se härförleden.

Men Shirky – som är en av de nya mediernas främsta evangelister – tar detta som utgångspunkt för en utveckling i motsatt riktning:

Att internet och allt vad därtill hör givit upphov till nya former för gemenskap, protest och aktivism, i en skala som vida överträffar allt som förr gjordes omöjligt av de geografiska avstånden.

De många exemplen är både roande och inspirerande, till exempel hur sydkoreanska tonårstjejer nästan fällde regeringen efter en protest mot nya regler för köttimport, en protest som spontant uppstod på en Lunarstorm-liknande sajt.

De sociala medierna skapar (ibland) samarbetsformer bortom all kontroll, och det är inte svårt att en dyster dag läsa in i Shirkys anekdotsamling ett nytt hopp för folkbildning, kooperation och politisk handling.

Problemet är bara att ingen kan förutspå eller bestämma vad som kommer att funka.

Lokala nätverk med global spridning som har en inre styrka som gör att de inte rycks med av flödena (kapitalets, informationens…).

Att koppla ihop sig kring en bestämd fråga för att sen vara med och definiera och driva den.

Jag fick lära mig ett bra ord på ett seminarium: en tysk sociolog rekommenderade ”avnätning” – netting off – som politisk och konstnärlig strategi.

Att kapa banden med det mesta för att behålla en relativ självständighet kring det man tycker är viktigt.