Ruhrområdet som kulturhuvudstad

Under marken i Ruhrområdet finns 180.000 kilometer tunnlar, betydligt mer än hela vägnätet. Förklaringen heter kolgruvor: här har kol brutits i minst 200 år. Kombinationen av energi och goda transporter – floderna Rhen, Ruhr och Lippe – gjorde detta till vår kontinents industriella hjärta.

Kolgruvorna och stålverken var det kraftcentrum som skapade Tysklands ekonomiska maskineri, och i förlängningen också Europas. Härifrån utgick EU-tanken med Europeiska kol- och stålunionen 1951.

Idag är Ruhrområdet ett metropolis med 5,3 miljoner invånare. Orterna ligger så tätt att man sällan märker när en stadsgräns passeras. Dortmund, Essen, Duisburg, Oberhausen, Mühlheim, Bochum, Gelsenkirchen, Düsseldorf… En Biergarten kan ha utomhusserveringen i en kommun och köket i en annan.

Av de europeiska storstadsområdena har bara London, Paris och Moskva fler invånare. Men Ruhr har 120 teatrar och 100 konserthus, vilket är ett skäl till att man blivit en av Europas tre kulturhuvudstäder 2010.

Normalt går utmärkelsen till en specifik ort som får visa upp sig och göra en satsning: Stockholm var kulturhuvudstad 1998 och Köpenhamn 1996. I år handlar det alltså om ett helt område, med industrisamhället som gemensamt kulturarv.

Invånarna talar gärna om dagens gröna Ruhr. Cykellederna längs Rhen, flodvattnet som man nästan kan simma i och skogslandskapet vid Essen. Detta till skillnad från äldre dagars smog och förgiftningsskandaler.

Jodå, skillnaden mot förr är tydlig. Men som besökare stärks man snarare i uppfattningen att detta är Industriområde Nr 1.
Horisonten är full av skorstenar och stålkonstruktioner, levande och döda. Allt används i kultursatsningarna och innehållet i evenemangen anknyter – ibland omedvetet – till denna historia.

Gasometer Oberhausen är en mäktig, rund, fönsterlös byggnad där man förr lagrade gas för stålindustrin. Härinne pågår idag en permanent utställning om solsystemet och dess mineraler. Den har enbart i år setts av en miljon människor.

Ruhrmuseet i Essen ligger i Zollverein XII, en gång världens största kolreningsverk. Anläggningen är intakt och återfinns på Unescos världsarvslista som exempel på hur nytänkande Bauhaus-arkitektur använts positivt i en verksmiljö.

Intressantast här är ett stort fotosvep om människor i Ruhr. Många personer på bilderna är ättlingar till polacker, tjecker, turkar, ryssar, spanjorer, portugiser, greker och serber som sökt sig hit för arbete. Utställningen ger onekligen perspektiv på begreppet invandring, och åtskilliga som arbetar med kulturhuvudstadsåret har icke-tyska efternamn.

Vid en kanal i Duisburg ligger Museum Küppersmühle, i en stilren, ombyggd silo med en hisnande betongcontainer inplanerad på taket. Utställningen i entrén visar bråte från 1960-talet, vilket många tyska konstnärer idag utgår ifrån.

Givetvis finns ett samband mellan sådana konstyttringar och Europas nuvarande kris. Djupet i krisen stirrar emot oss i form av en förlorad värld, ett förlorat sammanhang där endast skräpet återstår.

Idag är Ruhr ett utflyttningsområde, städerna är skuldsatta och befolkningen minskar. Många konstverk, foton och skulpturer skildrar tysta, övergivna, slitna miljöer. Och i de flesta bildberättelser saknas unga människor: var finns den unga energi som ska föra utvecklingen framåt?

Kulturhuvudstadsåret handlar om att vända denna negativa trend.

Startskottet var IBA, en internationell byggutställning som inleddes på flera ställen i Tyskland under 1990-talet. Då planerade man för hur de gamla miljöerna skulle kunna omvandlas och återanvändas.

I en sådan ansträngning ingår att upprätta en värdegrund med upplevelser som binder människor samman. Hit hör de stora sommarevenemangen.

Den 18 juli spärrades 60 kilometer motorväg av för en jättelik kulturpicknick och omlastningsön Mercator i Ruhrfloden förvandlades till utomhusscen. Och Love Parade lockades hit från Berlin, paraden som vanligen drar en miljon kärlekstörstande deltagare.

När jag besökte Ruhrområdet under en försommarvecka vajade 900 gula ballonger mot himlen på varje plats där en kolgruva funnits. Vid varje ballong berättade man gruvans historia; i ord, musik eller på en scen.

Ett avsked och en pånyttfödelse, förhoppningsvis.

Ingvar von Malmborg