Vänstern har trumfkortet
Jag har aldrig varit så orolig inför ett val som jag var i år. Och har heller aldrig blivit så besviken.
Det här skriver jag på måndagen efter valdagen. Här i Malmö – där de rödgröna trots allt verkar ha vunnit igen – regnar det och blåser. Att vakna i morse kändes som att vakna upp i ett annat land. Ett land där ett rasistiskt parti sitter i riksdagen, och där majoriteten väljer kortsiktig egoism före jämlikhet och solidaritet. Det kändes nästan otäckt att gå ut.
Det som gjorde det extra tröstlöst är känslan av orättvisa. Inte nog med att höger-alliansens politik de senaste fyra åren borde tala för sig själv. Bara de hemska historierna om utförsäkrade sjuka borde räcka för att avskräcka alla som på något sätt tror på ett välfärdssamhälle. Vilket en majoritet faktiskt gör i Sverige.
Nej, dessutom har de rödgröna verkligen visat de ideologiska skillnaderna i valrörelsen. Det går inte att förklara nederlaget med ideologisk otydlighet. De rödgröna har varit otroligt mycket bättre än högeralliansen i alla debatter. Inte minst Mona Sahlin har varit enormt imponerande, både politiskt och ”personligt”, trots alla aggressiva kampanjer emot henne.
Det kändes som om alliansen helt enkelt vann för att de – som den gamle vänsterledaren C H Hermansson sade på valvakan – har den ekonomiska, den politiska och den mediala makten bakom sig. Det spelade ingen roll hur bra argument de rödgröna hade. Det spelade ingen roll hur omänsklig och orättvis alliansens politik hade varit. Tom retorik, vädjanden till ogenomtänkt plånbokstänkande och marknadsföring av Fredrik Reinfeldt som ”statsman” fick bli viktigare. Det kändes hopplöst.
Nu har dagen gått, och jag minns att mycket kunde ha gjorts mycket bättre. De rödgröna hade kunnat vara mycket mer offensiva och självständiga, och de borde ha varit det långt före valrörelsens sista veckor. Men det är inte den insikten som är den främsta trösten. Det är viljan att kämpa som plötsligt sprider sig. Flera jag känner som inte har sysslat med politik på länge, eller som aldrig har gjort det på något konkret sätt, har redan bestämt sig för att engagera sig. Från valvakorna kommer det rapporter om allt annat än uppgivenhet.
Det finns ett trumfkort som högern aldrig kommer att ha. De rödgröna partierna, särskilt Socialdemokraterna med sin koppling till den fackliga rörelsen, kan faktiskt finnas i folks vardag. Om arbetskamrater och vänner arbetar politiskt eller fackligt, och berättar om det på ett sätt som bottnar i dem, kan alliansen och media älta rutavdrag hur mycket de vill. Det kommer inte att spela någon roll.
Det är den viktigaste orsaken till att de rödgröna kommer att vinna nästa val.
