Foto: Claudio Bresciani Bild: Claudio Bresciani

Mona Sahlin ville skriva historia.

Men inte på det här sättet.

Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 96 år.

Hon kan fortfarande bli landets första kvinnliga statsminister.

Om hon fortfarande är partiordförande 2014 vill säga.

Själv visade hon under förlorarkvällen inga tecken på sviktande ambition:

– Jag tänker sitta kvar.

– Uppdraget är inte slut, mina vänner. Det har bara börjat, sade hon i det sena tacktalet på valvakan på Tekniska museet i Stockholm.

Ovan henne hängde flygmaskiner från taket jämngamla med första världskrigets utbrott 1914, det året då S fick 30,1 procent i riksdagsvalet.

Nu har partiet återvänt till den nivån och kanske funderade Mona Sahlin på att en epok av oöverträffad politisk dominans förmodligen är över; i de tre senaste valen har S gått från 40 till 35 till 30 procent i runda tal.

Mellan utfrågningarna i tv-sofforna fick Mona Sahlin utstå rena Golgatavandringar mellan täta journalistled. En fråga ekade runt henne:

– Varför gick det så dåligt? Varför gick det så dåligt? Varför. . .

Inte att undra på hon vid hemkomsten klockan 1.10 till Nacka snabbt klev ur den svarta Säpobilen och gick rakt in i sitt hus utan att ens titta mot det väntande medieuppbådet.

En nesa slapp hon i alla fall: Moderaterna blev inte det största partiet i riksdagen. Fast det var nog ändå ingen god natts sömn som väntade.