Knausgård skärper sinnena

Redan innan jag hade läst en enda rad fascinerades och attraherades jag av Karl Ove Knausgårds omfattande romanprojekt i sex delar.

En anledning till det var att jag i slutet av augusti förra året råkade befinna mig i Norge dagen efter att han på en presskonferens med sitt bokförlag Oktober berättat att hans tredje verk Min kamp inte bara skulle bli en bok utan ges ut som hela sex romaner. Rapporteringen, med litteraturkritikernas analyser och författarkollegornas kommentarer i de norska dagstidningarna, fångade omedelbart mitt intresse för Min kamp.

Inte bara därför att det handlade om ett självbiografiskt skrivande av en relativt ung författare i min egen ålder utan även på grund av de yttre ramarna. Hela sviten var ännu inte skriven utan skulle slutföras under det kommande året. En självförvållad press som både imponerar och provocerar.

För parallellt med att han återberättar skeenden och händelser ur sitt livs historia finns det ett nutida plan i boken där författaren är en trebarnsfar i Malmö som skriver samma bok som vi som läsare just läser. Och där de båda tidsnivåerna ibland nästan omärkligt smälter samman.

På sidan 554 i Min Kamp 2 skriver han till exempel hur han sitter sent, halv tolv, på natten och medan frun och barnen sover i rummet bredvid skriver de meningar som vi kunde läsa på sidan 29 i del 1:

”I vinduet foran meg ser jeg vagt gjenskinnet av mitt eget ansikt.”

Det är också den spegelbilden som Knausgård hela tiden försöker fånga genom att skriva, skriva och återigen skriva om sin egen och sin omgivnings verklighet.

Ända sedan förra hösten har jag haft hans självbiografiska romansvit som en trogen följeslagare i vardagen. Det har varit en läsning som ständigt skärpt mina sinnen. Vistelserna i Knausgårds litterära värld har med sitt precisa men ändå flödande språk fått mig att se, eller rättare sagt upptäcka saker, i min egen helt vardagliga omgivning.

Som de tonåringar jag en solig fredagseftermiddag mötte på en tvärgata i centrala Stockholm. Nu lade jag märke till hur tydligt det egentligen syntes när deras febriga anspänning släppte samtidigt som förväntningarna steg när inte bara festinbjudan, utan även vinet var ordnat inför den kommande helgen.

Knausgårds förmåga att skildra och mycket precist fånga sådana små triviala, men för stunden livsviktiga, händelser som hela tiden sker är utan tvekan en av Min kamps största förtjänster. Hans skrivsätt, att så gott som helt utan metaforer, men med hjälp av desto mer detaljer sakligt måla upp miljöer och stämningar, är faktiskt enastående.

Exempelvis en lång sekvens i den första boken där en tonårig Knausgård tillsammans med sin kamrat en nyårsafton vandrar genom kyla och snö till en fest som på intet sätt infriar de högt ställda förväntningarna. Och det trots att de först hade gömt undan en kasse öl som de sedan lyckats få med sig till festen.

Att ha läst de första fem delarna har varit som att bli inbjuden till en parallell värld som känts lika välbekant som främmande. Den läsare som väljer att snabbt skumma igenom de långa skildringarna av alla till synes triviala och banala händelser – som hur Knausgård kokar te och omsorgsfullt beskriver hur han väntar på att det ska svalna i tekannan, eller hur han sorterar sina kassettband – missar mycket, eftersom det är i vardagsbestyren som den egentliga handlingen ligger och inte i de yttre större händelserna. Livet som det ständigt pågår.

I flödet framkallar han hur vardagen som osäker tonåring, frustrerad student, lärarvikarie, småbarnsförälder och debuterande författare ser ut i minsta detalj.

Därtill har Knausgård fått mig att leta fram lp-skivor som jag nästan glömt bort att jag ägde men som nämnts och som nu bildar en eget soundtrack till boken. När han väljer att ordagrant citera en av sina första publicerade texter som musikkritiker, en recension av Tuxedomoons Holy War, vill jag genast höra den skivan.

Även om jag känner igen många av de mer tidstypiska referenserna, som musiken, är bokens huvudperson, det vill säga Karl Ove Knausgård, ingen man under läsningen egentligen vill identifiera sig med.

Osäkerheten från uppväxten som son till en far med oberäkneligt humör sitter i även när det handlar om den egna förmågan under ungdomstiden, och senare som skivrecensent, kritiker men framförallt som författare. Rädslan för att inte duga går som en röd tråd genom hela romansviten.  Lägg därtill en alltför hög alkoholkonsumtion, så blir det en person som man inte gärna skulle ha velat träffa för 15-20 år sedan när huvuddelen av Min kamp utspelar sig.

Samtidigt ger den här osäkerheten i kombination med huvudpersonens dryghet och missunnsamhet en högst trovärdig bild av en bräcklig personlighet, men som hela tiden drivs framåt av sin egen kamp.

Alla diskussioner om den bilden är sann eller uppdiktad är egentligen inte det intressanta (även om många vill se det så) eftersom det hela tiden är så uppenbart att det handlar om bokens Karl Ove Knausgårds subjektiva bild av vad som sker. När Knausgård ansluter sig till den självbiografiska trenden inom den samtida litteraturen gör han det till synes utan anspråk på att hämnas, inte heller för att smutskasta någon trots att namn och platser går att identifiera.

Hans ärende antyds i en av alla essäistiska utvikningar om författarrollen och litteraturens möjligheter. På sidan 557 i del 5 avfärdar författaren nämligen diskussionen om en romans moral som helt ointressant innan han fortsätter:

”Et annet moment var det ubehaget jag selv ville føle om jag skrev meg inn dit, for det var noe der som var sant, som ingen noensinne måtte få vite, og skrev jeg det, ville det finnes i verden, og ikke bare i meg, uansett hvor mye av det som var oppdiktet”.

När han till exempel i samma del av Min kamp återvänder till hur han tillsammans med sin äldre bror Yngve röjer upp efter deras avlidna far i farmoderns hus samt ordnar med begravningen blir bilden en helt annan än av samma skeende i del 1.

Samma händelse framstår i ett helt nytt ljus, som om författaren vill peka på alla tolkningsmöjligheter som finns och hävda att det handlar om att välja hur och ur vilket perspektiv man väljer att berätta. Dessutom vet vi som läsare mycket mer om vad som skedde fram till den punkten än vad vi visste i första boken.

Sista delen av Min kamp ges ut i november i Norge. Hur Knausgård kommer att sätta punkt vet vi ännu inte. Men hur han än väljer att avsluta berättelsen om sin livslånga kamp som författare, man, älskare, far, son, vän, kollega kommer den litterära bedriften att vara betydande. Självbiografin som genre kommer förhoppningsvis inte att vara sig riktigt lik efteråt.

Thomas Olsson