Ibland vill jag bara skrika.
– Ursäkta en gräshoppa!
Ropa högt så att alla hör, bilarna stannar och pressarna slutar rulla.
För flera år sedan satt jag i ett stort rum på Blasieholmen i Stockholm. En ekonom hade presenterat sin prognos för den ekonomiska utvecklingen. Vi var ett helt gäng journalister som satt längs ett bord.
I en bisats började ekonomen prata om USA. Han sa att de som räknades som fattiga i USA hade samma ekonomi som den svenska medelklassen, ungefär så.
Därefter gled han in på fördelarna med större löneskillnader och fler låglönejobb.
Om vi följde samma recept som USA så skulle fler svenskar ha råd att köpa en stor stadsjeep.
Solen sken när jag gick därifrån och det snurrade i skallen. En stadsjeep?
Ibland dyker det där minnet upp när vissa politiker och ekonomer kör sina mantran.
”Teorin har visat att…” eller ”enligt ekonomer så…”
Fortsättningen som följer är oftast att löneskillnader sporrar och pressar ned arbetslösheten.
Det är vid sådana tillfällen som jag vill ställa mig upp och citera gräshoppan Åke i tv-programmet Hotell Kantarell.
– Ursäkta en gräshoppa!
När jag fått ordet vill jag sedan påpeka att Sverige, trots sina små sociala skillnader, inte klarar sig mycket sämre än andra EU-länder. Vi har en lång tid spelat på samma planhalva som de andra. Arbetslöshetssiffrorna är visserligen dystra, men ligger på EU:s mittfält.
Det finns alltså flera vägar att skapa jobb.
Grovt sett kan politiker göra två saker för att skapa nya jobb.
Det ena är just att öka skillnaderna, sänka a-kassan och försvaga fack som gör det billigt att anställa. Så funkar det i alla fall i teoriböckerna.
Det andra sättet är små sociala skillnader, hög a-kassa och ett starkt fack som skapar en effektiv ekonomi.
Vilken metod man väljer påverkar vilket samhälle vi får.
För en vanlig gräshoppa utan stadsjeep skulle nog valet vara enkelt, oavsett om gräshoppan kommer från USA eller Sverige.
