Sensommarkvällen då den puckelryggiga dottern dog efter år i sjuksängen hördes moderns ängsliga skrik genom det öppna ventilfönstret: Karl, såg du vart Valborgs själ tog vägen? Gubben var nästan döv, hörde inte hustruns lamenterande och klädd i vitt nattlinne gick hon fram till köksfönstret, stirrade mot himlen, sökte dotterns själ. Efter den dagen la hon sig i dotterns säng och tog på sig hennes sjukdom. Diakonissan fortsatte sin tröstlösa vandring, besökte dem varje dag. Varma sommardagar flyttade de ut en vilstol till gräsmattan mellan syrenbuskar och rundel. I vitt nattlinne skred gumman ut som en vålnad, låg omsvept av filtar och såg upp mot himlen, som om hon väntade sig att få se dottern. Diakonissan satt bredvid, tummade psalmboken, nynnande orden som skulle bära gumman upp till dottern.

Håkan Boström

Den tredje och sista prosadikten i Håkan Boströms svit med hågkomster av folk från förr.