Seher Yilmaz

Unga sportfiskare, allergiker, och kristdemokrater, vad har de gemensamt? Seher Yilmaz är svaret. Som ledare för LSU arbetar hon för att stärka Sveriges ungdomsorganisationer.

Allt börjar med en bra lärare, säger lärarfacken. Men för Seher Yilmaz var det tvärt om. Om hon inte blivit mobbad av en lärare på mellanstadiet skulle hon aldrig ha gått med i elevrådet.

– Mitt engagemang föddes ur frustration. Jag ville bara ha bort läraren, säger hon, när hon visar in oss på LSU:s kansli på Stora Essingen i Stockholm, där hon jobbar sedan hon blev organisationens ordförande vid årsskiftet.

LSU är en samarbets- och intresseorganisation som samlar 76 olika ungdomsorganisationer med sammanlagt en halv miljon medlemmar. Unga som brinner för allt från politik till friluftsliv och dataspel. Seher Yilmaz brinner både för ungas möjligheter att påverka samhället och för organisationerna.

– Det är skithäftigt att jobba med människor som är intresserade av samma sak och som vill något, säger hon och fingrar med den svartmålade naglarna på en illgrön kaffekopp.

Engagemanget i elevråden hemma i Lund ledde till att hon flyttade till Stockholm som 18-åring och blev ordförande för Sveriges elevråds centralorganisation. När hon var 20 kände hon sig för gammal och slutade. Genom Miljöpartiets ungdomsförbund Grön Ungdom, där hon då gick med, fick hon sitt första uppdrag i LSU.

Att som ordförande få vara ungdomsförbundens ansikte utåt och försöka förbättra deras villkor och möjligheter är något hon trivs med.

– LSU vill lyfta ungdomsperspektivet i olika frågor och förbättra förutsättningarna för unga att engagera sig, och det tycker jag är viktigt.

För unga vill engagera sig. Det är Seher Yilmaz övertygad om. Bilden av en oengagerad och egoistisk ungdomsgeneration är inte sann, säger hon. Tvärtom finns det många unga som vill ha uppdrag i föreningar och inom politiken, men organisationerna är dåliga på att ta till vara deras engagemang.

– De tycker att det är kul om unga kommer på deras möten, men sedan lyssnar de inte utan tycker att vi ska se och lära i fyra fem år innan vi får vara med på riktigt.

Att lyssna på unga och att ta deras synpunkter på allvar är det viktigaste för att ta tillvara engagemanget, men det är svårt för många. Seher Yilmaz berättar att hon ganska ofta blir nedvärderad och klappad på huvudet av äldre när hon deltar i debatter och seminarier.

– Man blir tilltalad på ett annat sätt, och ens erfarenheter tas inte på allvar. Inställningen är: ”Vad vet du som är så ung?” Då gäller det att säga ifrån. Jag är där av en anledning, och jag har något att bidra med.

Så här i valtider diskuteras frågan om unga som en problemgrupp som röstskolkar mer än andra. Inför EU-valet utbildade LSU valambassadörer som var ute i skolor och föreningar och berättade varför de skulle rösta och vad valet betydde.

– Vårt mål var att fördubbla valdeltagande bland unga och det lyckades nästan, även om allt kanske inte var vår förtjänst, säger Seher Yilmaz.

Hon tror att det går att öka intresset även för det svenska valet, främst genom att lyfta upp yngres intressen i politiska frågor som till exempel arbetslöshet och bostadspolitik.

– Att lägga ett ungdomsperspektiv på frågorna visar att valet angår även oss och att det spelar roll om vi röstar. De flesta politiska frågor rör unga på något sätt, men våra perspektiv glöms ofta bort.

Att det skulle finnas särskilda ungdomsfrågor som partierna borde lyfta tror hon däremot inte, eftersom ungdomar inte är någon homogen grupp med gemensamma intressen.

För att få fler unga engagerade även i traditionella organisationer gäller det också att ta ungas frågor på allvar och inte säga att de engagerar sig i fel saker.

– När jag var i elevrådet var de snuskiga toaletterna det största problemet för oss, men de vuxna tyckte att vi borde diskutera läroplanerna. Sånt gör också att man tröttnar.

Men det allra viktigaste är ändå att låt unga vara med och bestämma. Att bara tycka att de har tiden för sig är befängt, enligt Seher Yilmaz.

– Vi är lika mycket nutid som alla andra. Om ungdomar är framtiden är medelålders dåtiden, säger hon sätter ner den urdruckna kaffekoppen.

Sedan berättar hon hur det gick med läraren som blev starten till allt.

– Jo, hon slutade att vara klassföreståndare. Jag vet inte om det berodde på mig, men det kändes i alla fall som en seger då.