Det kändes som om foten gått i tusen bitar. Den låg konstigt också. Ett gäng fjortonåringar kom nerrusande i sågspånet och stirrade på mig med tappade hakor. Efter dem forsade en ung handlingskraftig ridfröken, med mobil.

Ambulansen dök upp efter en kvart. Sjukvårdarna klippte sönder kängan, stoppade ner den trasiga foten i en uppblåsbar vagga, satte fast en kanyl och började pumpa in morfin och flytande åksjuketabletter, mot det kommande illamåendet.

Senare, sänkt av lugnande och ryggmärgsbedövning märkte jag bara att det kittlade lite i en stortå medan läkaren och sjuksköterskorna mekade med skruvar och benbitar och småpratade om ditt och datt klockan tre på morgonen. Världen kändes förvånansvärt trygg.

Efter ett dygns pendlande mellan morfinet och åksjukemedicinen blev jag hemskickad med vanliga smärtstillande, en sittbänk till badkaret och ett par kryckor.

När jag hoppade till affären började främmande äldre män och kvinnor utan förvarning delge mig sina tankar om motspänstiga trottoarkanter och liknande. Det var som om vi ingick i ett hemligt men familjärt brödraskap: kryckrepubliken.

Berättelserna hade en refräng. Sjukvården, i alla fall den akuta, funkar, än så länge.

Kompisarna förvånades å sin sida över mina berättelser om den rappa skadehanteringen, och beskrev sina betydligt segare och mer omständliga erfarenheter av att navigera i Vårdval Stockholm-systemet, med tillägget att ”det var ju förstås inte akut”.

När jag kom på fötter och återupptog försöken att få ordning på det gamla vanliga dumma knäet i det obrutna benet blev skillnaden faktiskt ganska tydlig. Särskilt förvånade graden av administrativ vimsighet i den privata läkarvård jag anlitade.

Läser i ett aktuellt nummer av Socialmedicinsk tidskrift att kostnadsläget nästan fördubblades på lasarettet där jag blev omplåstrad efter ridolyckan, när man gick över till privat regi.

Dessutom ligger det efter något i kvalitetsmätningarna jämfört med de offentligt finansierade sjukhusen i innerstan.

Trygghetskänslor kan vara en bedräglig historia, både när det gäller hästar och sjukvård, kan man konstatera.

Så i valet röstar jag med både fötterna och knäna. Och med plånboken. Mina skattepengar vill jag ha i en sjukvård där det finns koll på slantarna.

Och minst lika pampiga insatser när det gäller kroniska tillstånd och slitagekrämpor som när vid de mer spektakulära katastroferna.

Anne Hedén