Trosell i det förflutna

Det är 1870-tal och Hulda, liksom de flesta andra unga kvinnor i hennes hembygd kring Malung, ger sig ut på vägarna för att söka lyckan i bra affärer med åtråvärda handelsvaror eller i en fast tjänst i något hushåll. Alltid med det mer eller mindre uttalade syftet att återvända hem till bygden.

För Huldas del blir det en plats som piga hos fint folk i huvudstaden, ett i sammanhanget bra jobb med någotsånär anständiga arbetsvillkor.

Dessutom uppskattar herrskapet hennes talang för goda berättelser, och låter henne framträda med anekdoter sjungande av dalmål på deras privata bjudningar. Det är verkligen inte något som vilken kulla som helst fått göra, men i Huldas mun är eftersmaken bitter långt efteråt.

Detta är att gå händelserna lite i förväg, för i Aino Trosells roman Hjärtblad når inte Hulda huvudstaden och sin nya tillvaro förrän en bra bit in i den drygt 450-sidiga romanen. Dessförinnan har vi fått följa henne genom barndomens nödår (då hon betvang den glupande hungern genom att idogt leka, leka, leka – eftersom hennes mor sagt att så länge barnen leker är det ingen fara), och in i ungdom, bättre tider och mötet med den stora kärleken Lars.

Hjärtblad ingår i en strömning: tjocka, brett anlagda, historiska romaner med glesbygd och kvinnoliv i. Man kan nämna Anita Salomonsson, Annica Wennström och Vibeke Olsson. Josefine Sundström och Petra Östergren debuterar i höst med romaner som skildrar kvinnoöden i Öster- respektive Norrbotten – även om de rör sig mer i samtiden. Och Bonniers ger ut Kerstin Ekmans stora Katrineholmsepos Kvinnorna och staden i nyutgåva.

Om det handlar om ett generellt uppsving för såväl kvinnohistoria som arbetarlitteratur törs jag inte svara på, men något är det.

Jag kan tycka att båda företeelserna förtjänar sin renässans, men ställer mig mer frågande till varför de så ofta och gärna kommer i kombination.

Var är de kvinnohistoriska romanerna som skildrar livsöden utanför slitet och släpet? Och var är, på några få undantag när, arbetarromanerna om vår samtid?

Det finns en tendens i svensk litteratur att använda kvinnor och arbetare från förr, vilket i bästa fall blir till folkbildande historielektioner, men som i sämsta fall riskerar att förlägga båda gruppernas ofta besvärliga livsvillkor till förfluten tid.

Det som förmodligen varit tänkt också som allegori över vår tid, lyckas inte riktigt ända fram. Istället får vi något vi kan romantisera precis som när vi plockar fram vår Martinson eller Moberg ur bokhyllan och myser över vårt rika arbetarlitteraturarv.

Av det skälet saknar jag lite av den vrede över samtidens klassamhälle som jag förut sett hos Trosell.

Förutom det är Hjärtblad en utmärkt roman. Det inledande kapitlet förvirrar mig med sitt ymniga bruk av utropstecken, men ju längre Aino Trosell sjunker in i sin berättelse, desto mer övertygande blir också hennes prosa. Ofta är det dialektalt – och gammalt Malungsmål är inte att leka med för den som inte är hemma i trakterna – men utöver det är stilistiken enkel. Inga språkliga krumbukter, men med det autentiska talspråket som stilmässig ledstjärna. Det är lyckat eftersom det passar så bra ihop med den person som Hulda är – enkel, uppriktig, jordnära.

Jag fattar genast sympati för Hulda, hon är osedvanligt lätt att tycka om. Jag tror att det är för att hon har så hög moral, i ordets bästa bemärkelse. Hon vill göra saker rätt och i rätt ordning. Trots förälskelsen mellan henne och Lars vill hon först göra rätt för sig, gå ut på arbeten och när det är dags komma tillbaka hem och gifta sig. Det får hon betala för.

Och när hon sedan en gång släpper på sina principer, jag vill inte avslöja hur, blir hon olycklig och tappar bort sig själv. Som läsare kan man först glädjas åt att hon ger sig hän, men det är fel. Huldas glädje sitter inte i konventionsbrottet, utan i att leva enligt sin tro – och då talar jag inte i förstone om en religiös sådan.

Berättelsen om Hulda bär också på en rad andra berättelser och omslagstexten låter oss veta att Trosell använt sig av verkliga levnadsöden som inspiration. Det tänker man inte så mycket på, vad som är verkligt eller inte tenderar att bli ointressant när skönlitteraturen är tillräckligt bra som den är.

Desto mer intressant är vilken betydelse själva berättandet får i denna bok om kvinnoliv, slit, släp och möjliga vägar ut ur fattigdom. Skrönorna, skvallret, anekdoterna – det är de som är den livsuppehållande kraften för dessa flickor och kvinnor. Främst är det den äldre vännen och arbetskamraten Brus Marit som står för alla sanna och osanna myter. Men allra finast är det när Hulda efter moderns död, när inget annat hjälper, skapar trygghet åt sina småsyskon genom att berätta historier för dem om kvällarna.

När Hulda har fått sin första roman i händerna, Emilie Flygare Carléns Rosen på Tistelön, slår hon ihop den med en hunger efter mer: ”Hon har varit i en annan värld.” Så nyktrar hon till som den sakliga person hon är och konstaterar: ”Ja, det är ju egentligen en helt vanlig berättelse, fast i skrift.” Sådan är också Aino Trosells Hjärtblad. En helt vanlig berättelse och en helt annan värld att vistas i.

Therese Eriksson