19 år var jag första gången. På något plan förstod jag att det hade stor betydelse. Känslan kom definitivt inte inifrån. Jag var så långt man kunde komma ifrån elevråd, föreningsliv och annat som brukar ligga bakom så kallat ungt friskt engagemang.

Nej, inne på sunkgråa posten i Vällingby kryssade jag i stället med hela ryggmärgen. Det blev en röst för att det förväntades, och på det parti som outtalat förväntades av just en sån som jag.

Fyra år senare. 23 år lillgammal. Tvärsäker och självklart fri i tanken. Ett och samma parti; riksdag, kommun, landstig. Alles! Det var parti X och jag 4ever.

Sedan gick det utför, eller uppför .

För precis som det vuxna livet i övrigt är det mesta fanimejintelätt. Visst, vi kan lära oss att tydliga mål är viktiga, raka besked underlättar och självklara steg framåt är att föredra.

Men innerst inne vet vi. Att vi inget vet. Det är ett evigt kompromissande.

Varje valår har, sedan vad som verkar bli mina enda tvärsäkra riksdagsval genom livet, varit … jobbigt. Veligt om man så vill. Fria val må vara det finaste som finns, men de ger som bekant också ångest.

Jag har varit säker hela sommaren. I lördags föll allt. Igen. Nu vet jag. Fast, fan. Det där med landstinget… Vård och kollektivtrafik, två viktiga sakfrågor som rymmer oceaner av ideologi.

Å andra sidan (eller elfte?). Om jag måste välja mellan en övertygad Sandra 23 och den jag är i dag, så vet jag (jo, faktiskt) att den senare är att föredra. Val är jobbiga, men malandet fram och tillbaka, inifrån och utifrån, är ju nästan alltid intressant. Och hellre intressant än bekvämt, tunneltittandes eller självgott i en värld där jag och allt runtomkring är i ständig förändring.

Tvärsäkra människor skrämmer mig. För att inte tala om de enbart lojala.

Att vela har en negativ klang, det används som ett diplomatiskt ord för svag. Bara genom att klicka på synonymer här i ordbehandlingsprogrammet visar sig vela tydligen vara samma sak som hatta, tramsa, vimsa.

Men vi kan också tolka velandet som ett sätt att begrunda, granska och visa vördnad inför de stora besluten.

Eller? Kan vi det?