Vem tar ledartröjan i lönekampen?

Hösten 2010 står svensk arbetsmarknad inför två allt överskuggande, men samtidigt sammanflätade, problem: Vad ska ersätta det uppsagda industriavtalet och vad händer med det havererade huvudavtalet?

Exakt hur morgondagens smarta lösningar för lönebildningen ser ut är ännu fördolt. Inga spelkort finns på bordet.

Men redan under hösten måste åtminstone embryot till ett nytt industriavtal skymta om industrin ska behålla ledarrollen. Samtidigt måste andra stridsfrågor hanteras, sannolikt i en förhandlingsomgång om ett pånyttfött huvudavtal. Att bara göra det ena, men inte det andra innebär ingen varaktig lösning.

Diskussioner om arbetsmarknaden och dess funktionssätt verkar vid en ytlig betraktelse främst handla om konflikträtten, lagen om anställningsskydd, ungdomsarbetslösheten, bemanningsföretag eller omfattningen och inriktningen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder – och så vidare.

Men skenet bedrar. I grunden är det alltid kontrollen över kostnadsutvecklingen som är det avgörande i alla kraftmätningar på arbetsmarknaden.

Att las-strider, hårda motsättningar kring konflikträtten eller andra brännande frågor flammar upp ändrar ingenting. För arbetsgivarna, som ivrigast kräver förändringar av regelverken, är detta medel för att nå eller stärka just kostnadskontrollen.

Tidigast och tydligast har industrins arbetsgivare och fackföreningar stridit om priset på arbete. Kampen om kontrollen förs och har förts på otaliga plan och på många olika sätt. I begynnelsen använde arbetsgivarna plånboken för att ”köra sönder” en fattig och sårbar fackföreningsrörelse som stred för bättre villkor. Med skrala strejkkassor var facken ett lätt offer för arbetsgivarnas omfattande lockouter.

Utvecklingen har sedan dess gått över rikstäckande kollektivavtal och centrala löneförhandlingar på Saf-LO-nivå för att de senaste decennierna utvecklas till en lönekamp på branschplanet, om än med starka centralistiska inslag.

Därmed har arbetsfreden satts på spel. Riskerna för sammanstötningar är avsevärt mycket större vid otaliga överläggningar på en rad branschområden än vid centralt sammanhållna förhandlingar.

De senaste stabilisatorerna inom lönebildningen har varit statliga Medlingsinstitutet som bildades 2000 – och framför allt industriavtalet. Avtalet var en facklig innovation från andra hälften av 1990-talet. Fram till årets avtalsrörelse har det, om än omstritt, fungerat som ett drivankare inom lönebildningen. Tillsammans med Medlingsinstitutet har det varaktigt medverkat till en nedväxling av den nominella löneökningstakten till omvärldens nivå.

Men nu är avtalet uppsagt av Teknikarbetsgivarna och osäkerheten stor om vad som ska komma i stället. Hvad hvilja arbetsgifvarna? – är i dag därför en berättigad och adekvat frågeställning.

De har två alternativa vägar att slå in på:

1. Mer decentralisering och därmed starkare inslag av marknad i lönebildningen.

2. En bred förhandlad lösning – ett nytt huvudavtal – om hur lönebildningen ska ske över hela arbetsmarknaden.

Och snart 18 månader efter sammanbrottet i huvudavtalsförhandlingarna förefaller jordmånen vara god för nya kontakter mellan parterna. Den gångna avtalsrörelsen har illustrerat betydelsen av en annan tingens ordning än den nuvarande.

För branscher som är utsatta för internationell konkurrens, inte minst stora delar av svensk industri, är lönebildningen ett dubbelt problem. Det räcker därför inte med att bli överens inom den egna branschen om vilka löneökningar som är förenliga med bibehållen eller förbättrad konkurrenskraft och ökad reallön för de anställda.

Industrin strävar efter att kontrollera löneökningstakten i hela samhället. Allt för att inte hamna i egna svårigheter vid rekrytering av arbetskraft och samtidigt behålla konkurrenskraft och lönsamhet.

För att klara en sådan balansakt räcker det inte med att industrins parter sluter upp kring en egen modell för lönebildning. Fler branscher måste ansluta till idén om den internationellt konkurrensutsatta sektorns betydelse och särställning. Om inte blir fortsättningen orolig och osäker.

Att hoppas att 18 procent av arbetsmarknadens samtliga anställda (industrin) ska styra och ställa över de övriga 82 procenten är utsiktslöst. Ett alltför smalt samförstånd räcker därför inte. Det har industriavtalet visat.

En kommande avtalsrörelse utan ett drivankare, utan en norm för vem som avgör takten, framstår som allt annat än lockande för flertalet inblandade. Om strikt hemmadominerade branscher tar täten och beviljar sig själva en avsevärt snabbare löneutveckling än industrins anställda sprider sig oron snabbt.

Alla vet att det då inte dröjer förrän trycket på snabbare och högre löneökningar fortplantar sig till hela arbetsmarknaden, inklusive industrin. Och om alla jagar alla i ett lönerace är slutet givet: Företag slås ut i onödan och arbetslösheten växer.

Det är detta dilemma som inte minst Teknikarbetsgivarna försöker hitta lösningar på när de valt att säga upp industriavtalet. Deras missnöje med avtalet är uttalat, även om det så här i efterhand måste sägas ha tjänat dem väl under de 13 år det varit i kraft. Löneökningarna har varit återhållsamma och konkurrenskraften har inte urholkats.

Teknikarbetsgivarna ser sannolikt risker för ökad löneoro i takt med att kritiken växer och den egna rollen som norm ifrågasätts. Möjligheten att attrahera den bästa arbetskraften spolieras om andra branscher tar ledartröjan i lönekampen. Alternativt pressas det egna kostnadsläget upp till en nivå som innebär svårigheter i den internationella konkurrensen.

Och kostnadskontroll står alltid högst upp på arbetsgivarnas prioriteringslista. Det gäller också inför nya överläggningar om morgondagens lönebildning. Och det brådskar med att enas om en lösning.

Våren 2011 börjar tjänstemännen inom Unionen och Sveriges Ingenjörer inom industrin formulera sina avtalskrav för 2012 och framåt.