”Vad i detta är nytt?”

Klockan är tio över sju. Folkpartiets Jan Björklund kommer snabbt in med två följeslagare, som stannar i kontrollrummet medan chefen tar plats framför två utfrågare på andra sidan plexiglaset.

Fem minuter kvar till direktsänd partiledarutfrågning i P1. Mikrofoner rättas till. ”Såhär låter jag.”

Lampan lyser grön, Sverige lyssnar. Den ene journalisten avfärdar Björklunds svar och spänner blicken i honom:

– Du talar med demoner.

I kontrollrummet arbetar ett halvdussin. En TV-skärm visar TV4, en annan SVT1. Programassistenten kan inte slita sig från Fritidsresors reklam, där Mads Mikkelsen skalar av sig lager efter lager.

– Ska Sveriges Radio privatiseras?

– Nej.

Fredrik Furtenbach, inrikeschef på Ekot, kommenterar det vi hört på vägen därifrån: ”Nyhetstätt.”

Furtenbachs uppsyn, glasögonen och den blonda kalufsen, och hans lågmält släpiga, nasala röst får mig att tänka på Rapports inrikeskommentator Mats Knutson, vars fru är kommunikationsdirektör på företaget med Mikkelsenreklamen. De svarta skodonen blänker.

Kort avstämning med Ekots producent, som har skrivit ner en fråga under Björklund: ”Hur olydig var han?” De två tänker tillsammans:

– Han var tydlig, sa en hel del. Inte försiktig som Maud.

– Hade han problem någonstans? Han hade svårt med talibaner.

– Någonstans det var ovanligt starkt?

Furtenbach säger:

– Det man mer specifikt ska prata med dem om är friskolorna.

Klockan är kvart över åtta. Ett halvt dussin gruppchefer samlas. Genomgång av ämnen inför dagen, allt bollas från och till dagens producent:

Ny skandal i Israel; ”Kolla med Dror Feiler.”

Läget i Pakistan; ”Bunkras till dagen.”

Prostitution i LO-lägenhet; ”Om de är fackanställda på SAAB, så intressant.”

De stulna skatterna från Kina slott; En gruppchef till producenten: ”Alltid intressant med kulturskatter som försvinner – om du är intresserad.”

Ekot förväntas ha egna nyheter. Reportrar har synpunkter och idéer, liksom Furtenbach själv. Jag frågar om var han letar:

– Det jag sett i tidningarna, spånar i veckomöten på måndagar.

Vad läser du?

– DN och Svenskan, LO-Tidningen, Dagens Samhälle, Riksdag & Departement.

Inrikesgruppen, ännu ett halvdussin journalister, sammanträder i ett rum som på grund av mögel inte kan vara någon enskild persons arbetsrum, internt kallat mögelrummet.

– Fredrik Reinfeldt säger att det strömmar in indier i landet. Jag är förvånad, men det kanske är så?

– På min tunnelbana är det mycket kineser.

– På min också. Hur kommer det sig?

Någon säger att min närvaro är en ovanlig syn. Reaktionerna på Björklundutfrågningen kommenteras också:

– Lärare i privatfinansierade skolor vågar inte snacka. De är rädda för repressalier.

Furtenbach presenterar två presskonferenser. Socialdemokraterna om en handlingsplan ”för ordning och reda på arbetsmarknaden”; Regeringen om en utredning om kriminaliseringen av penningtvätt.

Frågan som ställs: Vad i detta är nytt?

Inger Arenander, SR:s politiska kommentator, tung röst i rummet: ”Arbetsmarknadspolitiken är väl viktigare?” Redaktionens val är gjort, regeringen har förlorat dagens första inrikespolitiska rond.

Sossarna ska hålla till i ”Folkhemmet”. Det utbryter en diskussion om det är den gamla baren på Södermalm som avses. Eller om det kan vara ett nytt rum i partihögkvarteret på Sveavägen 68, 68:an.

En politisk reporter får uppgiften. Energinivån är låg. Någon säger:

– Håller vi på att somna? Det är bara en månad kvar till valet. Framåt tillsammans! Helt neutralt förstås.

Därefter stormöte, frivilligt för alla. Ett tjugotal chefer och reportrar närvarar, men få röster hörs. Ekots producent avslutar som i en variant av Spanarna på Hill Street: ”Ok, nu kör vi!”

– Stormötet har minskat i betydelse. Tidigare låg det först och drog ofta över tiden. Nu är det mer en ventil, säger Furtenbach.

I korridoren, där inrikesgruppen och många andra reportrar sitter, är det fullt av flyttlådor, stolar, anslagstavlor, sladdar och pärmar.

En reporter fångar Furtenbach i flykten:

– Hur dålig ska en skola vara för att det ska bli sanktioner?

Furtenbach:

– Jag kan knalla bort och fråga Björklund. Han har SR-uppdrag till tio.

Någon kommer springande:

– Björklund har ingen tid efter tio. Intervjun måste ske på väg ut ur studion.

– Jag kan gå dit. En minut åtminstone. Det kan vara en nyhet som han inte ens hunnit få ut, eventuellt.

Reportern som ska bevaka socialdemokraternas presskonferens samlar sig i ett ödsligt rum innan hon ska rusa iväg till 68:an:

– Jag behöver pengar. Så behöver jag mitt huvud.

Och utbrister glatt:

– Jag har en unge som VILL gå till skolan!

Hon säger om flyttkartongerna, möglet och smutsen i korridoren:

– Tre veckor har blivit till ett år. Jag ringer från en holk, använder olika datorer. Det beror på några högre upp. De förstår inte situationen.

Kan du inte säga till?

– Jag hinner inte. Jag borde ställa mig upp och skrika. Har inget arkiv över det jag gjort, om det skulle behövas.

Socialdemokraterna har släppt en handlingsplan i tio punkter, som introduceras:

”Arbetsmarknaden har blivit global. Det innebär stora möjligheter. Men ordningen på svensk arbetsmarknad hotas.”

Partiet kräver en huvudentreprenör, som är ansvarig även för dem i botten på entreprenörskedjan. För att undvika lönedumpning. De kinesiska bärplockarna är det aktuella exemplet.

Reportern nämner att LO-Tidningen har skrivit att regeringen tagit bort detta, medan socialdemokraterna vill återta det. Säger senare:

– DU borde göra detta. Eller vara min rådgivare. Du är från LO-Tidningen, vi kan ha dig som expertkommentator.

Ett 20-tal personer har samlats på presskonferensen, däribland ett par TV-kanaler. Hon frågar vad jag iakttar, hör att jag doktorerat i konstnärlig gestaltning och konstaterar: ”Då är du bra på detaljer.”

En medföljande tekniker riggar SR:s mikrofon innan Sven-Olof Österberg, Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, hänvisar till en LO-rapport och förklarar innehållet i sitt budskap:

– Entreprenörer vinner avtal och säljer sedan uppdraget vidare. De svär sig sedan fria från ansvar. Intresset för att lagar och regler följs är litet.

– Vi vill rensa upp en osund arbetsmarknad. Alliansen vill inte detta alls. Men vi kan inte ha ”vilda västern i bärskogarna” med tältläger, eller snarare plastläger. Det är inte värdigt.

Ekots reporter på första bänk läser under tiden pressmeddelandet. Efter fem minuters genomgång säger partiets pressansvariga: ”Nu tar vi enskilda.”

Ekot är först fram:

– Vad menar ni med?… Vad åstadkomma med?… Viktigaste?… Nytt?… Betyder i praktiken?… Hur illa är det?…

Direkt efter intervjun på några minuter är den pressansvariga framme hos Ekots utsända för att förtydliga med exempel ur LO-rapporten.

På väg tillbaka till Radiohuset säger reportern till mig:

– Om du studerar ”hur nyheter blir till”, så är det här sättet kanske inte det bästa exemplet. Den här delen har vi ingen kontroll över alls.

Diskuterar ni i efterhand hur ni gjort?

– Det är inte något ”borde vi ha gjort sådär”, nej.

– Du måste vara tydlig, begriplig. I radio går det inte att backa. Därför passar arbetsmarknadspolitik bättre i LO-Tidningen än i radion. Österberg kommer inte toppa Lunchekot. Inte: ”Wow!” Inte: ”Jag avgår om inte…”

Hon ringer producenten:

– Är Jon där? Jag undrar mest vad han vill ha. Be honom ringa mig.

Med producenten i luren ett par minuter senare säger hon:

– Grunden är inte ny. Men tre nya punkter. Jag tycker att det beror helt på vad du har i övrigt. Det är fullt rimligt att göra ett inslag.

Uppdraget blir att göra ett telegram. Hon skriver och läser upp en påannonsering av inslaget per telefon i Ekots buss på väg tillbaka.

På lunchen beskriver hon sin nyhetsrapportering som lite tråkig men representativ för det dagliga flödet, och sig själv som ”inte i första hand politiskt kunnig”, utan ”snabb”.

– Det finns inte tid att problematisera.

Nyhetsdesken ringer och ber henne fördjupa till Dagens Eko. Hon förklarar för mig att det innebär att ringa några personer, till exempel i oppositionen, och banda minst en.

Hon betonar också förmågan ”att leverera i tid” och egenskapen ”att inte vara knepig” som vinnande.

– Det gäller att skapa glad stämning. Finns det någon arbetsplats som inte vill ha det?

När är det roligt?

– När det är något extra. En valplattform som presenteras, eller en budget. Även en skandal. Eller egna projekt.

– På Ekot vill vi ha mest eget. Där skiljer vi oss åt från andra. Målet är att medierna ska hänvisa till oss.

Hon är överraskande öppenhjärtig med tanke på att hon talar med en skribent som bevakar henne. Jag undrar över det stora reportermötet tidigare under dagen, om det brukar vara så få som talar. Hon säger:

– Det är samma människor som snackar på våra stormöten. Jag hade hellre åkt på inrikesgruppens egna möten i Riksdagshuset.

Vi diskuterar genusproblematik på SR och mina tidigare arbeten. Hon är nyfiken på hur jag kommit ”bakom” personer som de medievana konstnärerna Ernst Billgren och Marie-Louise Ekman.

Och säger att det är annorlunda att själv bli tittad på: ”Vad är det du ser?”

Tillbaka efter lunch kommer en journalist fram till mig i korridoren, där inrikesgruppen sitter, och undrar vem jag är. När hon hör det, säger hon om kontoren som i ett år stått nerpackade i väntan på vidare beslut:

– Något för LO-Tidningen, det här. Jag mår dåligt. Det är som om det inte finns något helhetsgrepp.

Lite senare hör jag samma journalist ringa ett samtal:

– Det är så smutsigt att jag inte kan sitta här längre. Finns det någon plan på att städa?

Det sitter en lista på väggen. Där står de kategorier som Ekot får sämst betyg i, enligt en utvärdering. Blott var tionde medarbetare, ibland färre, tycker att Ekot är bra på återkoppling och utvärdering samt uppföljning och åtgärdande av problem inom verksamheten.

Annat som inte får höga betyg är Sveriges Radio som företag, dess uppträdande som ”god arbetsgivare” och som arbetsplats för framtiden. Få känner sig delaktiga i företagets utvecklingsarbete.

Inslaget om socialdemokraternas handlingsplan för ”ordning och reda på arbetsmarknaden” toppar Lunchekot. På grund av en olyckshändelse, berättar Furtenbach efteråt. Inslaget om Björklund och friskolor blev klart några sekunder för sent för att gå ut först.

Han säger att det varit en ovanligt nyhetsfattig dag med tanke på att det bara återstår en månad till valet.

Jag undrar om han ser en trend i partiernas samröre med medier.

– De bryter ner sina valprogram i bitar, som de exklusivt erbjuder olika medier parallellt. Delarna har blivit så små att det knappt är någonting kvar.

– Jag har fått höra att vi journalister ska samarbeta sinsemellan, för att undvika detta. Men vi konkurrerar och är aldrig överens.

När jag frågar honom om mediernas inflytande över den politiska dagordningen, svarar han att ingen enskild journalist har makt. Det krävs att två medier drar åt samma håll för att det ska få betydelse.

Hur påverkar DN Debatt de stora nyhetsprogrammens agenda?

– DN Debatt har varit enormt dominerande under den här perioden. Det har blivit värre. Om blocken släpper en gemensam nyhet, ska inte en utan alla fyra ledare synas samtidigt. Det går inte i radio.

– DN Debatt har fått en mystisk status. Vet inte varför det anses så fint. Ingen läser ju originalartikeln. De är oftast snårigt skrivna, på kanslisvenska. Tvärtom stör sig många på sidans dominans.

Ändå är den centrum för många nyhetsredaktioners värderingar?

– Vi kan inte stå utanför. Det går inte. Vi kan inte förtiga stora nyheter.

På väg ut genom korridoren passerar några hantverkare, och jag hör en myndig röst förklara för dem: ”Årets budget är redan lagd.”

Vad anser Furtenbach om utvärderingen som hänger på väggen? Han säger sig inte känna till den, men vill att vi går tillbaka för att titta och kommenterar sedan:

– Alla här klagar på stressen. Det går undan. När arbetet är gjort, är det inte längre aktuellt.

Det är inte längre en nyhet, lägger jag till från andra sidan plexiglaset, när vi i varsitt fack snurrar oss igenom karusellen till Radiohusets stora entré.

– Nä just det. Det är antagligen någon som är bitter över detta, och tycker det ska uppmärksammas.

Vi skakar hand efter en generös och unik inblick i Ekots arbete. Det är första gången deras politiska reportrar har granskats utifrån.

Klockan är tjugo i fyra. Jan Björklund ler från en affischpelare utanför huset. Bara minuter till Dagens Eko, där hans utspel om friskolorna ska följa som andra inslag efter en kort rapport från översvämningsdrabbade Pakistan.

Om sekunderna är på redaktionens sida.

Per Zetterfalk