Den rödgröna oppositionen behöver göra en stark valspurt om den ska få chans att bilda regering efter årets val. Med två veckor kvar till valet har de borgerliga partierna i de flesta mätningar ett övertag på omkring fem procent i väljaropinionen.

Försprånget är stort, men det är långtifrån ointagligt. Fortfarande har många väljare inte bestämt sig och från tidigare val vet vi att alltfler väljare byter sida under valrörelsens sista veckor.

Avgörande för en rödgrön valseger är att Socialdemokraterna gör ett bättre val än vad opinonsmätningarna tyder på. Partiet måste mobilIsera de egna väljarna samtidigt som de vinner över en del av de osäkra på sin sida.

Hittills har valrörelsen i stor utsträckning handlat om tämligen obegripliga teknikaliteter i skattesystemet. Den viktigare frågan om skatterna är rationella och rättvisa har hamnat i bakgrunden.

Det är värt att påminna om att merparten av de skattesänkningar om cirka hundra miljarder som regeringen genomfört har hamnat hos den fjärdedel av befolkningen som tjänar allra mest.

För övriga delar av befolkningen har utbytet varit försumbart. Vad de erhållit i skattesänkning har ätits upp av ökade taxor och avgifter. Pensionärer, sjuka och arbetslösa har av regeringen dessutom ålagts en särskild straffskatt.

Varje val handlar om två huvudfrågor: Har den sittande regeringen skött sig så väl som man rimligen kan begära? Och vilket framtida samhälle vill vi ha?

På den första frågan måste den borgerliga regeringen ges ett underbetyg. Ingen begär att alliansregeringen skulle ha förutsett den finansiella världsmarknadskrisen. Men alla borde kunna se att regeringen har hanterat den oskickligt.

Vi har i dag en betydligt högre arbetslöshet än de länder vi brukar jämföra oss med. Vi hade förra året ett jättelikt ras i BNP som till stor del hade kunnat undvikas om regeringen satsat på bostadsbyggande och offentliga investeringar. Helt i onödan har personal inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen sagts upp. Skattepengar slösas bort på att göda riskkapitalister som äger vårdcentraler, privatskolor och apotek.

Det fulla priset för dessa tillkortakommanden återstår att betala. Men att alliansregeringen styrt landet med en allsidig inkompetens är tydligt.

De borgerligas bärande politiska idé – ja, nästan enda idé – är att skapa en motsättning mellan ”de som lever på bidrag” och ”oss som betalar”. Gamla, sjuka, arbetslösa och studerande ska tvingas leva under knappast möjliga omständigheter.

Att den som i dag är frisk, medelålders och heltidsarbetande i morgon kan bli sjuk, arbetsskadad, arbetslös eller själv kan få behov av utbildning, vill de borgerliga inte låtsas om.

De borgerliga anser att solidariteten har gått för långt och att ett större spelrum måste ges åt egennyttan. Men motsättningen är falsk. Med en uttunnad samhällssolidaritet blir vi alla förlorare.

De som i dag är med och betalar för gamla, sjuka och arbetslösa är de som i morgon drar nytta av att andra ställer upp när den egna förmågan avtar. Att underminera solidariteten skadar därför inte bara andra utan är också att göra sig själv en otjänst.

Ett solidariskt samhälle skapar tillit och tillväxt. Ett samhälle utan solidaritet skapar otrygghet och stagnation – och det senare är vad som väntar landet om den borgerliga regeringen väljs om.