Små, nakna soldater ler mot mig inifrån monterglaset.

Deras kläder har ruttnat bort och de står milt belysta i det kalla bergrummet under Skeppsholmen i Stockholm. De är inte högre än porslinsdockor men har rörande realistiska kroppar, bland dem finns till och med en eunuck.

Skulpturerna ingår i utställningen ”Kinas Terrakottaarmé” som invigdes i helgen. Men det stora dragplåstret är deras kusiner i den Förste Kejsarens armé, skapta i naturlig storlek.

Dessa skiljer sig påtagligt från sina romerska och grekiska motsvarigheter, kropparnas tyngdpunkt ligger inte i axlar och höfter utan i de mjukt rundade magarna. Det är förtjusande.

Kanske är det ödets ironi att kejsarna som beställde terrakottaarméerna inte själva är synliga för eftervärlden utan ligger kvar outgrävda i jorden. Istället är det soldaternas individuella mänsklighet som vi beundrar i dag. En slags triumf för alla de okända soldater vars liv inte finns nedtecknade i historieböckerna.

Inte undra på att soldaterna ler mot publiken.

Hedvig Weibull