Allt kan inte sägas

”Jag vill slå mig fri ur denna mur av lögner och gemenheter”.

Så dagboksskriver tonåringen i Agneta Klingspors debutbok Inte skära bara rispa.

Nästan ett halvsekel senare skriver Klingspor, i sin nya bok Stängt pga hälsosjäl:

”Hon har i hela sitt liv hyllat icke-förträngningen. (…) Förträngning var det värsta hon visste. Värst i alla lägen, tänkte hon som ung. Hon skulle minsann bli tvärtom, och blev det.”

Genom böcker som Köttryckningar, Nyckelroman, Framkallning och den hyllade Går det åt helvete är jag ändå född – med den karaktäristiska underrubriken ”verksamhetsberättelse” – är sanningslidelsen författarskapets sammanbindande drivkraft och målsättning.

Att uttrycka det inre och yttre som det verkligen är, i ömsesidigt beroende av vartannat, att så långt möjligt göra livet genomlysligt.

Att skildra hur kroppens och jagets korrespondens med omvärlden ”tar form i medvetandet”.

Men inför beskedet om bröstcancer växlar sanningslidelsen in på ett annat spår. Tankekontroll och bortträngning av den akuta dödsångesten blir nödvändigt. Att läsa om döden väljs bort.

Frågan är om inte rentav hela det skönlitterära, det abstrakt konstnärliga, idealistiska förhållningssättet, utmanas. Antagligen därför att det språket känns om inte förljuget så åtminstone snärjt i metaforernas grovmaskiga och alltför opersonliga nät.

Stilen tvingas till en extrem, kortfattad saklighet.

I stället för att brodera ut texten kompletterar Klingspor sitt skrivande med en annan sorts konkretion. Hon fotograferar sina vardagliga utsikter, inklusive tevebilder.

Bilderna, många av dem mycket välkomponerade fastän de liknar snapshots, omfattar halva den nya boken. En konkretion, ett vittnesmål, som inte formuleras i text.

På flera av dem har Klingspor fotograferat sin hand. I ett textavsnitt skriver hon att känslan av handen mot lakanet håller kvar hennes tankar i det enklaste, det fattbart konkreta. Kroppen direkt mot materien, språklöst. Det kan mota bort rädslan, hålla fantasierna i styr.

När Klingspor debuterade var självbekännelsen en föraktad genre. I alla fall om den skrevs av en kvinna.

Nu är självbekännelsen hela kulturens dominant, från realityshower och Facebook till performancescenen. Det privata är offentligt, och den nya offentligheten är alltför ofta inte ett dugg politisk.

Agneta Klingspors nya bok kanske anvisar en väg där livsmaterialet återigen kan bli angeläget, utan all trivialisering. Livet måste återigen kunna bli genomlyst. Även utan ett akut dödshot som orsak.

I efterordet till pocketupplagan av Inte skära bara rispa, daterat 1993, skriver författaren:

”Kanske skrivandet är just kretsgången kring det som inte får sägas”.

I ljuset av cancersjukdomen kanske frasen ska förtydligas till ”det som inte kan sägas”.

Det vore en insikt för alla dagens uppmärksamhetsnödiga pladdrare.

Att allt faktiskt inte kan sägas. Och att försöken till total öppenhet därför så ofta blir hyckleri.

Björn Gunnarsson