Miljöpartisten Per Gahrton, som också är deckarförfattare, tar i sin senaste bok, Älgjägarna (Förlaget Cosy Crime), upp bl.a. kriget i Afghanistan.

Intrigen leder också tillbaka till händelser under FN-insatsen i Kongo på 1960-talet, en annan svensk skamfläck.

Att Sverige är i krig vill inte de som skickat iväg trupper till Afghanistan hålla med om. Men faktum kvarstår att svenska soldater deltar i ett krig, där de dessutom lyder under Nato-befäl. Trupperna är definitivt mer krigsbevarande än fredsbevarande.

Hur kom det sig att svenska politiker ställde sig som på rad bakom ett snabbt ja, när Nato begärde hjälp i kriget mot terrorismen? Ett krig som till syvende och sist inte handlar om mänskliga rättigheter, utan om att bevara det amerikanska och västliga inflytandet i Centralasien.

Det alliansfria Sverige har tidigare agerat fredsmäklare i många konflikter. I Afghanistan skulle den chansen varit extra stor, med tanke på den goodwill Sverige fått genom Svenska Afghanistankommitténs (SAK) mer än 30 år långa verksamhet i landet. Särskilt med tanke på den stora mängd afghaner som deltagit i praktiskt uppbyggnadsarbete tillsammans med SAK.

Men idag är den möjligheten helt körd. Sverige har samtidigt med att man ställt sig bakom Natos strategi i Afghanistan frånhänt sig rollen som förespråkare av fred. När man borde prata om ett eskalerande behov av ett fredsinitiativ, så ges istället svenska soldater utökad rätt att skjuta för att döda.

Men hur många gånger ska det behöva sägas? Kriget kan inte vinnas. Till och med de amerikanska militärerna själva säger det. Ockupation skapar motstånd. Ju fler utländska bombningar och andra angrepp, desto fler nya motståndsmän som vill hämnas bröders död.

Danska Politikken skrev nyligt att Danmark, Tyskland, Storbritannien och USA tillsammans lagt ut motsvarande över 2 450 miljarder svenska kronor på vapen och soldater i Afghanistan. Det är nära tio gånger så mycket som satsats på fredligt bistånd i landet.

Dessutom är en stor del av biståndet kopplat till militären, kontraproduktivt, gynnar korruption och ökad osäkerhet i landet. Att hela Nato-strategin bygger på okunskap om det afghanska samhället och på samarbete med lokala krigsherrar och opiumhandlare har omöjliggjort framgångar.

Pierre Schori står dock fast vid alliansfriheten och vid fredstanken. I boken Vägen ut ur Afghanistan (Leopard förlag) ger han många argument mot kriget och för att ersätta soldaterna med en strategi för fred som rymmer en ny Marshallplan, rättsväsende och korruption, vallmoodlingar, kvinnors rättigheter, landsbygdsutveckling m.m.

Han har deltagit vid många internationella konferenser om Afghanistan. Kunskapen och möjligheterna har funnits men makten har legat hos Nato istället för hos FN.

Att den socialdemokratiska ledningen lyssnar mer på Nato-hökar än på Schori är djupt tragiskt.

Så varför agerar Sverige stödtrupp åt Nato? Det är inget annat än en ren anpassningspolitik och en smygande anslutning till Nato. Det gäller också den senaste s-mp-linjen, att efter att ha stött beslutet om ökad militär insats, avvakta till hösten 2011 med nya beslut.

Sveriges militära insats bör, enligt Schori, avslutas snarast, lämpligen i oktober 2010, då ISAFs mandat i Mazar i Sharif upphör.

Dessutom citerar han förre försvarsministern Björn von Sydow (s), som ger en orsak till krigspolitiken:

”Försvarsmakten hade ett stort behov av internationella operationer för att få en modern stridsförmåga.”

Samma ord som används av en socialdemokrat i Per Gahrtons bok och visar den militärindustriella lobbyns styrka.

Det vore ett välbetänkt besked från de rödgröna att följa Schoris råd och stödja afghanska folkets längtan efter fred istället för att fortsätta att krama Nato och agera krigsbevarande.

Åke Johansson