Expedition i det inre

Barbro ”Babs” Lindman vet – om någon – vad ensamhet är. Hon har paddlat runt Nya Zeelands sydö i tre månader med havet som enda sällskap. Det blev en expedition i det inre.

Redan som barn brukade Babs ge sig ut på äventyr i skogen där hon hjälpte myror att bygga stackar. Hon inspirerades av sin far som ofta gav sig ut på ensamma skogspromenader. Som endabarn förstod hon tidigt att ensamheten inte var något att vara rädd för.

– Det är nog lättare för mig att vara själv än för någon som haft hela släkten inom en kilometers radie. Jag kan avundas dem tryggheten som det skapar. Men å andra sidan ser jag väldigt sällan att de gör någonting på egen hand.

Babs bor sedan många år tillbaka i byn Dala-Floda, som ligger några mil utanför Borlänge i Dalarna. Där vid Lissforsen har maken James ett eget företag, som bland annat består av en kajakbutik och kursverksamhet för entusiaster på olika nivåer.

Hon följer några nybörjare med blicken, de håller på att lära sig att välta säkert med kajakerna. Med forsens brusade som ständig kuliss börjar Babs berätta om sin senaste långpaddling som hon kom hem ifrån för två år sedan. Den gick runt Nya Zeelands sydö. Men Babs förstod inte syftet förrän efteråt då hon insåg att hon gått igenom en tidig 40-årskris. Paddlingen hade även varit ett sätt att bearbeta sorgen efter att hennes far gått bort i cancer.

– Ibland kan det vara skönt att bara ta ledigheten och åka iväg utan att veta varför från början, säger hon.

Ensam i vattnet lät hon sig översköljas av både tårar och tankar. Och man hinner fundera väldigt mycket när man paddlar 2 400 kilometer utan sällskap.

– Om det är för mycket människor runt omkring får man inte en chans att sörja själv. Vi tillåter oss inte att gå under i ensamheten i dag. Men då kanske vi aldrig heller riktigt bearbetar sorgen, säger hon.

I allmänhet tycker Babs att människor har för lite ensamtid. Många slår på tv:n direkt när de vaknar, lyssnar på radio i bilen, träffar folk hela dagen på jobbet och avslutar med tv:n.

– Problemet med att inte välja ensamhet kan bli att man inte upptäcker sig själv förrän i äldre år. Det finns ju ett samband mellan att barn lämnar huset och att föräldrarna helt plötsligt står där ensamma. Först då kommer funderingarna. Många får ångest, skiljer sig och gör andra mindre positiva grejer. Då är det nog bättre att stanna upp lite då och då. Det kan räcka med tre dagar ensam vid en stuga.

För Babs tog det inte lång stund i havskajaken innan hon började ställa djupa existentiella frågor till sig själv. De handlade om vem hon var och vad hon ville med livet egentligen. När hon kom hem kände hon sig starkare. Och lättare.

Bara vid ett tillfälle upplevde hon vad hon kallar negativ ensamhet. Det var när hon blev svårt sjuk och samtidigt befann sig på en utsatt plats.

– Jag började paddla med en fruktansvärd förkylning i kroppen som bara fortsatte och fortsatte. Det var kombinationen av att ha ett virus i kroppen och att jag ansträngde den som gjorde det hela, säger hon.

Babs kontaktade då fastlandet via teknisk utrustning så att någon visste om att hon låg där och var sjuk. Hon påpekar att det är en möjlighet som inte fanns under forna tiders expeditioner. När hon kände sig starkare igen kunde hon fortsätta sin färd.

Även under hennes första ensamma långpaddling, längs norska kusten 2005, blev resan en slags rehabilitering och ett sätt att möta det inre. Babs hade varit sjukskriven från sin tjänst som jurist på Banverket på grund av stress, och hon behövde samla kraft.

Tankarna malde på som bin i en kupa i början. Men ganska snart kunde hon höra dem tydligt. Och vissa återkom ständigt. Hon upptäckte att de som handlade om det förflutna ofta var negativa. För att få dem ur sig började hon skriva ner dem i en dagbok.

– Det kändes som att rensa ur en hel garderob med gamla kläder som bara hänger där. Helt plötsligt var jag ganska klar i huvudet.

Babs tycker att hon lärt känna sig själv under sina långa perioder till havs. Nu vet hon bättre vad hon behöver för att må bra. Och det är väldigt enkla saker, som bra mat, daglig motion, att få sova ordentligt och att ha ett mål framför sig, gärna ett resmål.

Tempot i livet har sänkts. Hon har sagt upp sig från juristjobbet och kör bil saktare. Babs Lindman njuter av att kunna ta en varm dusch, öppna ett välfyllt kylskåp och få en god natts sömn – i en riktig säng. Bara en sådan sak.

– Jag har över huvudtaget blivit bättre på att känna av hur jag vill ha det. Men det där är en lång process. Att vara ensam och fundera över sitt liv är en bra investering, säger hon.