Modernitetens barbari

När började det? När fick kapitalismens ideologiska fiende ett muslimskt ansikte istället för ett kommunistiskt?

Efter Sovjetunionens fall.

Efter kriget i forna Jugoslavien, när Nato ännu stod på de muslimska bosniernas sida mot de kommunistiska ortodoxa serberna.

Efter attentaten den 11e september 2001, som så tydligt visade att här fanns krafter i rörelse som inte var rädda för att dö.

Det moderna, sekulära samhället envisas med att förstå sig självt som väsensskilt från det religiösa. Modernitet har kommit att bli synonymt med ”upplysning” och ”rationalitet”, i kontrast till det förflutnas barbari.

Begreppet ”modern”, som egentligen bara är ett temporalt begrepp med betydelsen ”nutida”, används som kvalitetsstämpel. Utropet ”Det här är ju jätteaktuellt!” om en hundra år gammal text betyder: ”Detta historiska undantag hade kommit lika långt som vi!”

Mer sällan aktualiseras föreställningen att det är nuet som liknar dået.

Däri ligger det modernas barbari: det går inte att lära av historien om man inte förstått att man själv redan är historia. Man måste lära känna sin egen historicitet, och bli sitt eget kunskapsobjekt.

Lars Vilks framställning av Muhammed som rondellhund vore rimlig om positionen den avsändes från var neutral. Men positionen är allt annat än neutral. Den är den kapitalistiska Västvärlden. Samma Västvärld som under de senaste decennierna iscensatt infernaliska spel kring utvinning av olja i Mellanöstern, och kring gasledningar i Afghanistan. Spel vars brutala realiteter dödar och lemlästar barn och vuxna som råkar befinna sig på spelbrädet.

De europeiska underhusen försöker lagstifta bort religiösa minoriteters kulturella yttringar. I säkerhetens namn, säger vissa. Andra säger: I Republikens namn. I jämställdhetens, säger ytterligare andra.

Jag säger: det handlar om att legitimera ett ideologiskt krig. Det är politik.

Västvärldens kapitalism gynnas av xenofobi, därför att xenofobens rädsla för att dela gynnar utvecklingen av ett samhälle som i allt större utsträckning bygger på privat ägande. Och vice versa: Det privata ägandet drar upp gränser mellan dig och mig, mellan ditt och mitt. Och öppnar för att på den andres bekostnad försvara eller tillskansa sig fördelar.

Kapitalismen har ett inbyggt behov av att göra den andre till fiende för att legitimera de övergrepp som är oundvikliga i kampen om världsherravälde.

I de öppna demokratiernas ideologiska krigföring är folklig förankring en absolut nödvändighet. Därför måste debattörerna hålla fast vid ”sakfrågor”: är burqan förenlig med republiken? Jämställdheten? Säkerheten? Fortsätta debattera för och emot islamofobins olika yttringar, och avhållas från att se det orimliga i dess själva existens.

Och samtidigt ofrivilligt, genom att reproducera gränsdragningen mellan muslim och icke-muslim, fortsätta göda islamofobin. Och därmed, i vår komplexa, akuta historia, kapitalismen.

Det går ett spöke genom Europa. Det kallas islamofobi. De europeiska demokratierna borde fasa över Pim Fortuyns Nederländerna, Sarkozys Frankrike, Kjærsgaards Danmark. Men istället för att protestera låtsas man att det går att skapa en mindre totalitär variant av diskriminering än 1900-talets, och godtar kriminaliseringen av vissa kvinnors klädsel på offentliga platser.

Den främlingsfientliga paranoian plockas upp av lagstiftande organ, och drar in människor som vistas i Europa i diskurser som bygger på falska motsättningar och tudelningar. Folkomröstningar och ställningstaganden i enskilda frågor, ordvändningar som ”tolerans” och ”de flesta muslimer är säkert hyggliga människor”, tvingar fram en falsk gränsdragning mellan muslimer och icke-muslimer.

Som var det just mellan dessa båda absoluta kategorier världen snurrade, när varje enskild individ identifieras i så oändligt många hänseenden, och avgränsas genom en sådan oändlig mängd tillhörigheter.

Vendela Fredricson