Karl Östman hörde till den generation arbetarförfattare som åren kring storstrejken 1909 lyckades nå ut till en publik utanför arbetarrörelsen.

Idag är han dock tämligen okänd, trots att han faktiskt är mer tillgänglig för en nutida läsare än exempelvis generationskamraten Maria Sandel.

Nu finns det emellertid möjlighet att bekanta sig med hans författarskap. Hundra år efter storstrejken och publiceringen av Östmans första bok (novellsamlingen Pilgrimer) har Karl Östman-sällskapet nämligen gett ut volymen Stenstad.

Som titeln antyder har man samlat texter som handlar om staden – och särskilt om Östmans hemstad, Sundsvall. De flesta av texterna är noveller, av vilka ett flertal aldrig tidigare publicerats i bokform, men man har också tagit med texter av självbiografisk och lokalhistorisk karaktär.

Dessutom innehåller Stenstad en alldeles förträfflig uppsats av litteraturvetaren Örjan Torell om Östmans skildring av staden och moderniteten.

Enligt Torell handlar Östmans texter om ”det moderna livets essens”, om ”individen som skaver mot ett socialt sammanhang, mot konventionsstyrda villkor och regler som strukturerar det sociala livet”.

Så är det. Men man bör kanske tillägga att det sociala sammanhang mot vilket Östmans karaktärer skaver är klassamhället. För det är framför allt om klass som Östman skriver.

Och det är det som gör honom till såväl en av den moderna arbetarlitteraturens portalgestalter som en författare som är angelägen att läsa idag.

Magnus Nilsson