”Valfrihet” är något av ett honnörsord för borgerligheten. Men det gäller inte överallt, och inte för alla. Valfriheten omfattar det man kan kalla konsumentval: vi får välja mellan privata och offentliga skolor, mellan privata och icke-privata apotek, mellan offentliga och privata läkarmottagningar.

Denna valfrihet ska, som det heter, ge människorna större inflytande över det egna livet, utan inblandning av ”politikerna”.

Men när det gäller frågor som verkligen handlar om bestämmandet över det egna livet – då innebär, märkligt nog, den borgerliga politiken allt mer av begränsningar. Och ofta en mycket hård styrning från myndigheterna.

Jag såg det på allvar när jag började arbeta med en jämförelse mellan Tage Erlanders välfärdspolitiska idéer, och Fredrik Reinfeldts (vilket kan ha sitt intresse eftersom Reinfeldt ibland brukar hänvisa till Erlander).

Under Erlanders tid började både arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning byggas ut. Motivet var delvis arbetslivets förändringar, som krävde såväl att människor skulle kunna skaffa sig nya yrkeskunskaper som bygga på otillräckliga skolkunskaper.

Men det handlade minst lika mycket om rättvisa; de som inte fått chansen till utbildning när de var unga, därför att föräldrarna inte hade råd – de skulle få möjligheten nu, som vuxna. Alla de som bara fått lov att ta det jobb som överhuvudtaget var möjligt att få, och de som förlorat jobbet i gamla krympande branscher – de skulle få möjligheten att välja på nytt.

Eller, med Erlanders ord: arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken skulle vara ”ett verksamt stöd icke endast för rätten till arbete utan också för individens personliga frihet och självständighet över huvud”.

Men där Erlander byggde ut, drar Reinfeldt ner.

Redan i starten av mandatperioden skar borgerligheten ner i både arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning. Lågkonjunkturen framtvingade en viss nysatsning, men det påpekas uttryckligen i budgetpropositionen 2009/2010 att det är en temporär åtgärd.

I den nya gymnasieskolan, som ska införas nästa år, ger de yrkesinriktade programmen inte längre allmän behörighet för högskolestudier. Det går att välja de behörighetsgivande ämnena som tillval, men det är frivilligt.

Nu behöver ju det inte spela så stor roll – om nämligen möjligheterna finns kvar att senare i livet, om man vill göra något nytt, läsa in det man valde bort i skolan

Men de möjligheterna dras alltså ner.

Den tidigare friheten för en arbetslös att under en period söka arbete bara i den egna landsdelen och det egna yrkesområdet har avskaffats. Man är skyldig att flytta från dag ett, om man erbjuds arbete någon annanstans. En arbetslös är också skyldig att ta arbete som motsvarar 90 procent av den egna a-kassan, eller om man slagit i taket – vilket de flesta har – 90 procent av takbeloppet. Det motsvarar inte ens 12 000 kronor i månaden

Visst, man kan inte hålla på och söka ”rätt” jobb hur länge som helst. Men det är svårt att se varför det inte ska vara tillåtet alls. Särskilt som det rent samhällsekonomiskt är klokt att ge folk möjlighet att hitta det jobb där deras kompetens utnyttjas bäst, i stället för att bara ta första bästa.

Om någon moderat skulle tycka att detta är socialdemokratiskt försvar för att låta folk ”leva på bidrag” hänvisar jag vederbörande till OECD. Som konstaterat just detta.

Färre möjligheter till utbildning, mindre möjligheter att leta efter det bästa jobbet och hårdare krav att redan tidigt acceptera låga löner – det är klara minskningar i de arbetslösas möjligheter att bestämma över det egna livet. Detsamma gäller om vuxnas möjligheter att byta yrkesinriktning eller påbörja studier man tidigare inte var intresserad av.

Varför? Det strider mot den valfrihetsideologi moderaterna i övrig åberopar. Det strider också mot behoven på arbetsmarknaden: att den faktiskt kräver möjligheter också för vuxna att under arbetslivets gång skaffa ny eller vidgad utbildning är en etablerad sanning.

Det är nära till hands att koppla detta till det som är en underliggande strävan i hela den moderata politiken, nämligen att vidga utrymmet för låglönejobb.

Enligt moderaternas uppfattning måste en inte obetydlig del av framtidens jobb komma just inom tjänstebranscher med låg lönebetalningsförmåga. Därför måste politiken formas så att folk också måste acceptera att ta dessa jobb.

Exempelvis genom hårdare regler för a-kassa och sämre möjligheter att stärka sin position på arbetsmarknaden genom utbildning.

Det låter säga sig, att om man inte gillar sitt låglönejobb så får man väl söka efter ett bättre. Det blir svårare att göra, om samtidigt utbildningsmöjligheterna för dessa bättre jobb skärs ner.

Och dessutom är det ju bara någon annan som måste ha det där lågavlönade jobbet i stället. Om en god del av arbetsmarknaden består av låglönejobb, är det alltid en god del av arbetskraften som måste befinna sig där. Alla kan inte ta sig därifrån.

Är det den arbetsmarknaden – tydligt skiktad med växande ekonomiska klyftor – som vi vill ha? Är det det samhället vi vill ha?

Valet handlar om det.