Foto: Bertil Ericson Bild: Bertil Ericson

Anders, 33, flyttade från en större stad till en mindre, där han inte hade någon anknytning, för jobbets skull. Som singel och utan både fast bostad och jobb känner han sig rotlös. (Bilden föreställer egentligen någon annan.)

– Det är klart att jag också skulle vilja ha familj och hus, det tror jag att de flesta vill, säger Anders.

Anders, som inte vill ha sitt riktiga namn i tidningen, flyttade för lite mindre än ett år sedan från en större stad till en mellanstor när han fick ett drömjobb inom rehabilitering. Han har ingen anknytning till staden, men har ändå försökt att bygga upp ett socialt kontaktnät utanför jobbet.

Det har visat sig vara en rejäl utmaning. Som singel utan både fast jobb och permanent boende känner Anders sig just nu rotlös. Han har mött förståelse på sin arbetsplats för att det kan vara svårt att få till nya kontaktnät på orten.

– Flera som också kommit utifrån har haft samma upplevelse som jag. Så jag känner inte att det är en skam om jag inte träffat någon på en helg. Jag delar dessutom hus med ett gäng yngre studenter, säger han.

De flesta av hans jämngamla vänner har redan hunnit bygga upp en mer fast tillvaro med barn och hus. När han träffar vänner som har familj blir han påmind om det han inte har, men som på något sätt förväntas av honom som 30-plussare. Och som han själv också längtar efter.

– Jag är 33 år nu, så det är klart att de flesta har familj. Självklart unnar jag dem det. Men det finns något där som skuggar och stör upplevelsen, även om det är inte så jobbigt att jag låter bli att åka och hälsa på.

I bland har han ändå tänkt tanken “varför inte jag? ”.

– Det är klart att jag också skulle ha velat vara där.

På orten där han bor nu är det vanligt att bilda familj tidigt. Anders har upptäckt att det påverkar föreningslivet, eftersom många har fullt upp med sina familjer och inte har så mycket tid till annat. Det har varit svårt att hitta vänner i samma ålder där.

– Hade jag varit yngre och student skulle det säkert ha varit roligare. Då lever man ju det livet. Men det blir inte riktigt samma sak om man är över 30. Jag har provat någon kurs, men där var det bara 70-plussare, säger han.

Jobbet får därför fylla en stor del av hans sociala behov. Han tror att själva upplevelsen av att komma till en ort där han inte känner en enda människa har lett till att han tvingats bli bättre på att sysselsätta sig själv och trivas i sitt eget sällskap. Han har fortfarande kontakt med sin bästis från grundskolan och med några andra vänner från den stad han kommer ifrån.

Ensamheten känns inte på vardagarna när han jobbar hela dagarna. Då är det värre på helgerna. Och ibland på semestern.

– Men jag ångrar inte för en sekund att jag tog jobbet och flyttade.

Anders tycker att han egentligen hade sin 30-årskris för fyra år sedan när han inte kände att han hade hamnat rätt när det gäller utbildning och yrkesval. Nu är i alla fall det löst.

Han känner sig hoppfull om att han också ska lyckas uppnå sitt andra mål om att skaffa familj. Men först vill han ha ett fast jobb, så att han kan rota sig på riktigt.

– Jag tror att i alla fall några av de här bitarna har fallit på plats om ett par år. Bostad och fast jobb borde jag verkligen ha inom fem år. Det andra beror nog på om jag tvingas byta ort igen. Sådant påverkar ju familjebyggandet ganska ordentligt, säger han.