För sex år sedan flyttade jag till en helt ny stad för att börja på en helt ny arbetsplats.

Jag minns hur jag släpade på en stor grön resväska och jag lyckades få upp den på tåget. När jag satt där och tittade ut genom fönstren där granarna svischade förbi grunnade jag på vad som skulle hända.

Jag hade lämnat min trygga tillvaro på Dala-Demokraten för ett vikariat på en av kvällstidningarna i Stockholm. Där kände jag knappt någon. Men det kändes som om det inte fanns någon återvändo.

Under en av de sista dagarna på gamla jobbet pratade jag om mina tankar med en kollega. Hon konstaterade helt sant att ”du kommer inte att dö av att känna dig lite ensam ibland”. Dagen innan mitt vikariat skulle börja gick jag längs gatorna på Söder och funderade. Där och då kände jag mig ensam och ganska liten. Samtidigt var jag fylld av förväntan och beslutet kändes rätt.

Alla har vi känt ensamhet i olika situationer. Den kan vara självvald eller påtvingad, en lättnad eller den djupaste sorg. Den kan komma i kortare perioder eller vara mer eller mindre ständigt närvarande.

Men risken är ganska liten att någon upptäcker din ensamhet, eftersom de allra flesta är fullt upptagna med att springa sina egna livslopp.

Ett annat problem är att få – om ens någon – vill erkänna offentligt att man är ensam. Inte många skulle tacka ja till att ställa upp med namn och bild i tidningen och berätta om att man saknar vänner.

Och långt ifrån alla kan tänka sig att gå till ett fik eller på krogen utan sällskap. För det upplevs som skamligt att gå dit själv. Då skulle alla kunna se den: ensamheten till full beskådan.

Det är många gånger enklare att kalla sig självständig än ensam. Men oavsett vad man väljer att kalla känslan så finns den där någonstans. Inom dig med. I vissa lägen.

Förmodligen är det därför du har läst ända hit ner.