Roy Andersson

En man i ett kök med utsikt mot en bakgård. En vinflaska i höger hand och korkskruv i den andra. Han skruvar i korkskruven, tar i så han bli blå, får hjärtinfarkt och faller stendöd ner på golvet.

Roy Andersson kluckar av skratt och visar fotot från provtagningen av första scenen i filmen En duva satt på en gren och funderade över tillvaron.

– Han fick ju inte ens smaka vinet!

Strax därpå kommer frun in med en skål varm potatis. Hon har inte hört att mannen ramlat, får panik och springer till grannen, ringer på och kommer tillbaka till köket med en grannfru.

”Möte med döden 1” heter scenen som kommer att bli lite drygt tre minuter. I veckor har scenarbetarna arbetat med köket och utsikten mot bakgården. Nu återstår ytterligare en veckas hårt arbete, tror Roy Andersson.

Två-tre år kommer det att ta innan den en och en halv timme långa filmen är klar. Den förra – Du levande – tog fyra år.

– Jag har varit tveksam, det är svårt att hålla en vision vid liv i tre år. Efter det här vet jag inte om jag gör någon mer film. Jag ville ju bli författare och jag har en roman i huvudet. Den har mycket av det drastiska som finns hos Jan Fridegård.

Det Roy Andersson vill med sina säregna filmer har han försökt förklara med begreppet ”automatisering” som lanserades av den ryske litteraturkritikern Viktor Sjklovskij. Automatiseringen, vanans makt, gör oss blinda för livet, menar han.

– Tänk dig att du varit magsjuk. Första dagen du är frisk dricker du en kopp te och äter en skorpa. Då upplever du rikedomen hos en skorpa och en kopp te. Precis så fungerar konsten, den rycker oss ur det automatiserade, får oss att se världen. Jag vill göra film som förtydligar tillvaron och skorpan.

Vår tid är nihilistisk och uppgiven, allt fler har lämnat över hela sin existens till aktiemarknaden och tror inte längre att de kan bestämma sitt eget öde, enligt Roy Andersson. Det är hög tid att reflektera över tillvaron, som duvan på grenen.

– Våra liv är också relativt korta, precis som duvans. Hur tar vi vara på vår korta tid, hur ser vi på vår tid och hur hanterar vi våra liv? Oftast upptäcker folk för sent vad som är viktigt i livet – och blir bittra och förgrämda.

Roy Andersson växte upp i Göteborg där pappan sålde potatis från ett litet lager på Hisingen. Mamman var hemsömmerska, städade, sorterade praliner på Caps chokladfabrik och slutade som brevsorterare på Posten.

Med fyra barn var det ofta knapert hos Anderssons. När potatisaffärerna gick dåligt under sommarhalvåret jobbade pappan som stensättare. En samling med Strindbergs verk i fint skinnband åkte ut och in på pantbanken.

Roy Andersson började på realskolan, den andra i släkten. På den tiden kostade det att gå där.

– Eftersom vi hade det dåligt ställt blev jag befriad från denna jävla avgift. Ni som vill söka befrielse från terminsavgiften, vill ni vara snälla och komma fram, sa läraren inför hela klassen. Vi var två som gick fram. Det gjorde jag bara en gång.

Sedan jobbade jag extra och betalade själv.

Pappa var kommunist och prenumererade på Arbetartidningen som mamma städade undan när det skulle komma folk.

Roy Andersson har gjort reklamfilm för Socialdemokraterna – men är inte lojalt trogen det partiet eller något annat.

– Jag känner mig frisinnad. Jag är beredd att stödja det som är bra. Mina sympatier finns hos hela arbetarrörelsens spektra, från anarkister och syndikalister till Feministiskt initiativ.

Roy Andersson sörjer en arbetarrörelse som han anser har sålt ut sin ideologi, som släppte kulturen så fort det blev välstånd i landet.

– Denna fina rörelse som ryckt upp folket ur intellektuellt slaveri. Man övergav bildningsambitionerna, övergav sin repertoar på biograferna i Folkets hus, släppte kvalitén och traktade bara efter stålarna, precis som den råaste kommersialismen.

I början av 1950-talet kunde fattiga barn i Göteborg åka och bada i havet på stadens bekostnad. När de klev av tåget stod simlärarna redo, bullar och mjölk var framdukade. Roy Andersson, åtta-nio år gammal, var en av dem och minns det som storslaget.

– Men det räcker inte med denna elegans förstår du! När vi sedan åkte hem fick vi två polletter, en för spårvagnen hem från Centralstationen och en för spårvagnen tillbaka nästa dag. Vi som fick detta blev sedda och behandlade med ansvar och kärlek. Vi som fick det vill ge tillbaka. Men dagens politiker vill inte se det så. De tror inte att man kan skapa människor som vill ge tillbaka därför att de fått någonting.

– Det är fantastiskt att jag fått vara med om det.