Sedan jag flyttade tillbaka till de trakter där jag växte upp i Ångermanland och Höga Kusten upplever jag då och då ett slags kroppens déja-vu. Minnen djupt begravda under trettio år av glömska poppar upp. Det händer i så helt oväntade situationer att jag kommit att fundera en del över hur minnet fungerar.

Det mest tydliga exemplet var när jag för att överraska min dotter med en s.k. ”kokning” till hennes förstfödda barn, och mitt första barnbarn, anmälde mig för att väva på vävstugan.

Till historien hör att min mamma vävde väldigt mycket, men inte förrän jag flyttat hemifrån. Jag såg henne knappt sitta i vävstolen, men fick hennes alster, bl. a. som presenter i samband med barnafödslar.

Min farmor däremot besökte jag flera gånger i veckan under högstadietiden. Hon bodde i en pensionärslägenhet intill skolan i Bjästa, och när jag inte gillade skolmaten gick jag till farmor. Och i stort sett jämt fick jag hämta henne nere i källaren där hon hade sin vävstol.

Men jag har aldrig vävt. Ändå fick jag för mig att ge dottern en dräll som present.

Bara det var en aning underligt, men det förklarade jag för mig själv med nostalgi.

Det underliga som fick mig att börja filosofera hände sedan jag hamnat på en bänk framför en varp, när jag slog med bommen och skjutsade skytteln fram och tillbaka i skälet som jag öppnade i varpen med tramporna från de hängande skaften.

Det första var att jag direkt visste hur jag skulle hålla i grejerna. Att jag kunde spola upp mera inslagstråd utan att någon visade hur det skulle gå till. Och när en tråd i varpen gick av, kunde jag dels fixa det, men jag kunde även verbalisera det jag gjorde. Det gick av sig självt, det var först när det hänt som jag förundrades. När jag hörde orden jag uttalade.

Innan jag öppnat dörren till det gamla nedlagda dagiset som numera är byns vävstuga hade jag inga ord för något av alla de attiraljer en vävstol utgörs av. Men det var som om de kom in i munnen via min muskulära aktivitet.

När jag slog hårt med bommen mot väven för att få den tät och fin kom minnen från hur mamma uttryckt sig när hon gav mig fälltäcket jag skulle lägga i barnvagnen på henne som jag nu satt och vävde till. ”Jag slog så jag vart svettig”, sa mamma när jag berömde det vackra ylletyget.

Och när jag puttade in skytteln, den spolformade tingesten som dras mellan trådarna för att få väven att växa, var det som om jag mindes det jag aldrig sett.

Det var som om jag varit med på fyrtiotalet när min mormor lärde min mamma väva hemma i köket där jag senare växte upp. Men jag har aldrig träffat min mormor! Hon dog fyra år innan jag föddes. Och min mamma dog för nästan trettio år sedan, och hon lärde aldrig mig att väva. Och min farmor svängde benen över bocken nästan genast jag kom in i källarrummet. Hon blev så glad över att få besök och kaffefrämmande att hon släppte allt hon hade för händer.

Ändå satt minnet av allt de gjort i armarna på mig! Det var mycket märkligt.

Jag har ingen annan förklaring än att själva arbetet, den kroppsliga ansträngningen, rörde runt i något muskelminne och drog det gömda (och glömda) upp till medvetenhetsnivån. För mig bevisar det att minnet inte bara sitter i hjärnan, det sitter i hela kroppen.

Genom att utföra de rörelser jag tidigare sett mamma och farmor göra, aktiverade jag minnen från då. Orden för vad jag gjorde låg i någon grå nerv någonstans i kroppen och kom loss och blev aktiverade genom musklerna. Kanhända att spegelneuronerna, de som gör att en bäbis gapar för att den som matar gör det, är med och släpper fram lagrade minnen.

Nu är duken klar, och den är full av tankar som jag slagit in med bommen så hårt jag vågat för att min dotter och den som ska komma ska förstå hur fantastiskt mycket jag tycker om dem.

Men jag har också lagrat in mängder av minnen från min barndom och uppväxt, att begrunda för någon som sedan ska sitta och titta på beskrivningarnas rutor och ringar och kanske få bruk av multiplikationstabellerna.

Maria Hamberg