Åter till Saltsjöbadsandan?

Svante Nycander är en liberal journalist och författare som är väl insatt i arbetsrätten och sympatiskt inställd till facket.

I sin utmärkta bok Makten över arbetsmarknaden, som kom ut 2002, ägnade han ungefär hundra sidor åt hur den nya arbetsrätten kom till under socialdemokratisk regering på 1970-talet.

Nycander hävdar där att LO var emot att den socialdemokratiska regeringen ville lagstifta i frågor som tidigare klarats upp i avtal mellan parterna.

Den uppfattningen driver Nycander även i sin nya bok Sist in först ut SNS förlag 2010.

Den gängse uppfattningen bland historiker och inom arbetarrörelsen är annars att LO-ledningen på 1960-talet bestämde sig för att utnyttja sitt politiska inflytande för att driva igenom en rad lagar om arbetslivet, eftersom man inte fick gehör för sina krav i förhandlingarna med SAF.

Resultatet blev en mängd lagar om anställningstrygghet, styrelserepresentation, medbestämmande och ett radikalt förslag om löntagarfonder.

Nycander kallar denna uppfattning om LO som lagstiftningsivrare en vandringsmyt.

Enligt historikern Klas Åmark har LO, i modern tid, visserligen alltid varit emot statlig inblandning i lönepolitiken, men inte i andra frågor. Där kunde man mycket väl förorda lagstiftning när förhandlingsvägen inte gav något.

Skillnaden i uppfattning mellan Nycander och historikerna kan helt enkelt bero på att Nycander studerat de officiella protokollen och inte tagit hänsyn till de informella kommunikationsvägarna mellan LO och parti.

Kanske just detta är en akademisk debatt.

Men frågan om fackets oberoende av staten och från lagstiftning är viktig, och den driver Nycander konsekvent.

I Sist in först ut redovisar Nycander åsikten att facket och arbetsgivarna ska ansvara för anställningstryggheten. Men han anser därför inte att lagen om anställningsskydd behöver ändras eller skrotas.

Han menar tvärt om att det är orealistiskt att skrota LAS och ersätta den med någonting. Han har heller inga synpunkter på om lagen är bra eller dålig för ungdomsarbetslösheten. Eller om den bromsar rörligheten på arbetsmarknaden.

Lagen är trubbig, anser Svante Nycander. Därför vill han helst återvända till den ordning som rådde från Saltsjöbadsavtalet 1938 fram till att LAS infördes 1973. Under den tiden ansvarade parterna själva för anställningstryggheten. Tvister om turordningen löstes i den partssammansatta Arbetsmarknadsnämnden.

Nycanders bok är en viktig inlaga inför den kommande valrörelsen där allianspartierna centern och liberalerna sagt sig vilja gå till strid mot LAS.

De liberala partigängarna har dock inget stöd för sina dogmatiska ståndpunkter i Sist in först ut. Däremot borde de, liksom varje seriös debattör i arbetsrättsfrågor, läsa boken.

Mario Matteoni