Två litterära ”systrar”

A S Byatt och Margaret Drabble är brittiska systrar och yrkessystrar. Båda är i första hand romanförfattare men också kritiker. De kommer från samma medelklasshem i Sheffield: pappan var domare, mamman lärare.

De äldsta syskonen, Byatt och Drabble, har blivit verkligt berömda. Särskilt i USA är ”Drabblestudier” ett populärt forskningsområde. Men i  Storbritannien är Byatt sedan länge det mest etablerade namnet.

Båda läste engelsk litteraturhistoria i Cambridge. Efter en kort karriär som skådespelerska debuterade Drabble som författare med den ganska omogna romanen A Summer Bird-Cage (det tycks inte finnas någon svensk översättning).

På 60- och 70-talen blev Drabble snabbt ett mycket stort namn i sitt hemland och senare även internationellt. Hon ansågs ”ligga rätt i tiden”, skrev bl.a. om unga kvinnors liv och gestaltade orättvisor och andra problem i det moderna samhället. Man fick skriva om sånt, på den tiden. Temat ”att ha och inte ha” (privilegier som tema) är genomgående i Drabbles diktning.

Under 7 år publicerade hon inte någon roman utan ägnade sig åt att redigera ett litteraturhistoriskt uppslagsverk. Samtidigt började Byatt segla förbi Drabble och blev det tyngre namnet. Byatt betraktas nu allmänt som en av de verkligt stora. En entusiastisk kritiker har påstått att det var Byatt som lärde britterna att skriva romaner – något som de ju ändå klarade riktigt bra också före hennes debut.

Men varför kom hon att geniförklaras på 80-talet och senare? Jag skulle tro att det delvis var en politisk fråga.

Ytligt sett kan Byatt påminna lite om Drabble. Systrarna skriver ofta om liknande personer och miljöer – i regel handlar det om kultiverade medelklassmedlemmar. Från och med 80-talet blev Drabbles samhällsengagemang mindre attraktivt. Läsare kan ha upptäckt att Byatt i vissa avseenden liknar Drabble men saknar hennes ”irriterande” intresse för sociala och andra orättvisor.

Byatt fick det stora och prestigebetonade Bookerpriset för romanen De besatta (1990). Den engelska titeln, Possession, är dubbeltydig, syftar både på att vara besatt av något och att äga något.

2009 nominerades en ny roman, The Children’s Book, av Byatt för samma utmärkelse. Detta är ingalunda någon barnbok utan en delvis ganska dyster och skrämmande skildring av det tidiga 1900-talets brittiska samhälle. Vid detta tillfälle gick Byatt miste om priset.

Konkurrensen var som alltid stenhård. Ändå kan det ju också vara så att Byatts högt bildade men ganska kylslagna attityd till världen och samhället börjar kännas otillfredsställande för många.

Enligt min uppfattning (som nog är lite ovanlig) är Byatt bättre som kritiker än som diktare. För Drabble är det snarare tvärtom. Trots detta anser jag att Drabble skrev sina bästa romaner för ganska länge sedan. Nålsögat från 1972 är en underbar berättelse om en arvtagerska som skänker sin förmögenhet till ett u-land.

Byatt kan i sin kritik komma med intressanta påståenden, särskilt vad gäller kvinnors författarskap. Så hävdar hon att kvinnor som skriver gärna använder detaljer av glas och is i sitt bildspråk. Ett annat exempel är att det enligt Byatt har funnits många framstående kvinnliga romanförfattare men färre stora kvinnliga poeter i Storbritannien. I USA däremot är det tvärtom, enligt henne.

Hon och Drabble bor båda i London men träffas sällan eller aldrig. Kanske det inte bara beror på deras konkurrenssituation utan också på en djupgående olikhet i grundsyn och värderingar.

Byatt kritiseras ibland för att satsa alltför mycket på kvantitet. Hennes De besatta är omfångsrik.

En yngre manlig kollega lär ha fått rådet av henne att skriva ”a big book” – en stor bok vad gäller format eller antal sidor. Inte ”a great book”, en storslagen bok – ”stor” vad gäller kvalitén.

Och kritiker kan vara småelaka mot den fysiskt överviktiga Byatt, trots eller på grund av hennes fantastiska berömmelse. ”Den tungt vägande kvinnan som skriver tungt vägande romaner” är ett av de mildare exemplen.

Susanna Roxman