Oskuldens tid

”Down on the floor. The party has started.”

Med de orden inleddes ett sex dygn långt gisslandrama som skulle prägla Sverige i oskuldens tid 1973 och förändra livet för såväl gisslan som rånare. Den som höll i vapnet och sköt första skottet var Janne Olsson och nu berättar han i Stockholmssyndromet sitt livs historia.

Han är född 1941 i ett vanligt arbetarhem i Helsingborg. Inget märkvärdigt i uppväxten, men han beskriver sig som mycket rastlös som tonåring och insåg tidigt fördelarna med att vara kriminell. Han såg helt enkelt rån och kassaskåpsöppnande som ett yrke.

1973 var han tung rånare, vältränad efter flera års judoövningar och brottning inne på fängelserna, drog-och alkoholfri och mycket målmedveten när det gällde att få ut kompisen Clark Olofsson plus tre miljoner, i ett väl planerat gisslandrama.

”Norrmalmstorgsdramat” som det snabbt döptes till i medierna blev sedan upphov till uttrycket ”Stockholmssyndromet”, myntat av polisläkaren Nils Bejerot, en omstridd stark personlighet inom Stockholms narkomanvård.

”Nils Bejerot hade rätt i att yrkeskriminella uppträder rationellt. Han sa också att yrkeskriminella har en stark fixering vid brott som införlivats i personligheten. Denna fixering ger upphov till en livsform som på sitt sätt är bekväm. Jag var precis en sådan brottsling.”

En gripande scen ur boken (detta finns även upptaget på de band som spelades in från bankvalvet under gisslandygnen) är när gisslan får ringa ut mitt i natten. Samtalet går till Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme. Flickan som ringer upp är räddare för polisen är för Janne Olsson och Clark Olofsson.

Hon vädjar; ”Låt inte polisen skjuta oss” och Palme säger till den 20-åriga bankkontoristen; ”Men det kommer polisen inte att göra. Dessutom är det väl skönt att få dö på sin post”. Något som fick Olsson att rycka luren ur flickans hand och läxa upp den yrvakne Palme rejält.

Janne Olsson reflekterar i sin memoarbok att under gisslandygnen på centralstimulerande tabletter och för lite mat, med poliser som planlöst drev omkring ätandes smörgåsar inne i banken och journalister som stampade otåligt utanför, inte visste att han plötsligt blivit en del av det årets valrörelse.

Palme och sossarna vann 1973 tack vare dygnen i valvet och Olsson är än idag moraliskt indignerad över landsfaderns von oben-replik till en ung, livrädd flicka.

Det som slår emot en när man läser boken, ser bilderna, är ett Sverige som inte hade stelnat. Det ger en bild av oskuldens tid – smala eller normalviktiga människor, interiörer från vanliga arbetarklasshem och militärförläggningar, frånvaron av tatueringar, piercing och gängkulturattribut.

Rånarna vi möter var riktiga svennar, med samma Gul&Blå-jeans som ABBA och hela svenska folket bar. De kom från svennemiljöer, de enda rusmedel som nyttjades var alkohol i olika former, möjligen centralstimulerande eller hasch.

Gänghoran var inte uppfunnen, de flickor som kom i lag med rånare var ofta rejäla, stabila kvinnor med utbildning och karriärer. Olssons första fru avancerade inom socialförvaltningen, fru nummer två var adjunkt.

Janne Olssons bok innehåller smaskiga scener med såväl sex som kärlek och familjetrubbel. Han är en charmör som lätt drar kvinnorna till sig. Resultatet av alla relationer blir totalt nio barn, varav en är polis och tre är Bandidosmedlemmar, några i fängelse.

Olsson beskriver ömt sina barn och fruar, man blir nästan lite full i skratt när han i boken beklagar sig över sin fru som är vegetarian och Jehovas Vittne!

Efter Norrmalmstorgsdramat dömdes han till mars 1974 till tio års fängelse och får då en uppsjö med kvinnor i olika åldrar som regelbundet besöker honom i fängelset. Cirka 1 200 kvinnor ska ha passerat revy, samtidigt som han också drev en familj utanför fängelset. Men som han konstaterar, det kändes inte som om han var otrogen. Det bara blev så.

Idag tycker han synd om gisslan. ”Stockholmssyndromet” innebär identifikation med aggressorn, vilket innebär att människor instängda med gärningsmannen tyr sig till denne, precis som kidnappade barn älskar sin pedofil och lär sig härda ut övergreppen.

”När jag hör begreppet Stockholmssyndromet numera känner jag bara att det var en hemsk situation. Jag tycker synd om gisslan. Stackars människor. De var fångade i en bur. Jag hade satt dom där. Jag hade förståss inte någon rätt att ta andra människor som gisslan. Men jag tänkte inte så då. Det som hände måste bara hända. Som andra kriminella hade jag ett stort ego. Såg till mig själv i första hand.”

Efter muck bestämde sig Olsson. Aldrig mer brott. Han hade gott stöd av den egensinnige fångvårdschefen Gunnar Engström, som då jobbade i Umeå. Denne trodde på och stöttade Olsson.

Idag gråter Olsson i TV3;s ”Efterlyst” vid minnet av hur Engström sträckte ut en hjälpande hand och drog Olsson ur ett liv i hård kriminalitet inne på slutna anstalter.

Cirkeln har slutits. Idag lever mångsysslaren Janne Olsson sedan tjugo år i Thailand. Han är gift med Phian, har en tonårig son och odlar ris, driver en livsmedelsbutik och är tämligen välbärgad. Gamla kåkpolaren Clark Olofsson vill han aldrig mer se igen.

Susanne Backman