Krisen kostade 65 000 metallare jobbet.

– Det hade sannolikt blivit ytterligare 15 000 uppsagda medlemmar om vi inte tecknat den centrala krisöverenskommelsen med Teknikarbetsgivarna, säger Veli-Pekka Säikkälä, IF Metalls avtalssekreterare.

I dag har utvecklingen vänt och en begränsad ökning av sysselsättningen kan märkas. Men det sker från mycket låga nivåer.

Under det dramatiska 2009 tecknade IF Metalls lokala klubbar mellan 350 och 400 krisavtal för att undvika uppsägningar. Avtalen innebar att arbetstid och lön kapades med maximalt 20 procent under ett år.

– Vi hade inget val. Uppgörelsen var nödvändig. Våra klubbar uppskattar att de lokala krisavtalen räddat cirka 15 000 jobb, säger Veli-Pekka Säikkälä.

Övriga fackliga organisationer inom industrin, Unionen och Sveriges Ingenjörer, drabbades inte lika hårt av krisen. Deras medlemmar förlorade inte jobben i samma utsträckning.

– Flera av våra lokala klubbar inom Unionen vittnar emellertid om svårigheterna. Flera upplevde en utpressningsliknande situation under krisen. Krav på att gå med på sänkt arbetstid och sänkt lön ställdes mot hot om uppsägning, säger Niklas Hjert, förhandlingschef på Unionen.

Att okonventionella metoder krävs under exceptionella kriser var både fack och arbetsgivare överens om när krishantering i dag stod på dagordningen under Almedalsveckan. Men enigheten var mindre om hur framtida kriser ska hanteras och vilka åtgärder som krävs. Om staten ska medverka eller ej och om mer och utvecklade omställningsavtal ska innebära sänkta arbetsgivaravgifter eller ej.

LO:s chefekonom, Lena Westerlund, underströk att facken i sitt agerande tar stort ansvar för lönebildning och företagens konkurrenskraft. Men hon betonade också betydelsen av en väl fungerande a-kassa och rejäla satsningar på arbetsmarknadsutbildningar. Allt för att mildra effekterna för enskilda anställda som förlorar sina jobb under en kris.

– Kasta inte ut Rehn-Meidner-modellen. Den ger en betydande flexibilitet om a-kassan är vettig och om staten satsar resurser på arbetsmarknadsutbildningar, betonade hon

Teknikarbetsgivarna betraktar emellertid LO och LO:s förbund som en del av problemet och inte som en del av en framtida lösning. Särskilt irriterade var Teknikarbetsgivarna på de gemensamma lönekrav som LO-förbunden drev i vinterns avtalsrörelse.

– Det trycker upp lönerna i skyddade sektorer, där omvandlingstryck och risk för arbetslöshet är betydligt lägre än i den internationellt konkurrensutsatta industrin. Möjligheterna att attrahera den bästa arbetskraften till industrin blir då minde när premien i form av högre lön inte accepteras av omvärlden, argumenterade Anders Rune, chefsekonom på Teknikföretagen.

Att industrikrisen skakat om både fack och arbetsgivare råder det ingen tvekan om. Det finns en ny öppenhet mellan parterna för att, åtminstone i teorin, pröva olika vägar för att bemästra effekterna av framtida kriser, oavsett hur de ser ut.

Att utbildning i företagen istället för uppsägning av anställda är den viktigaste vägen var alldeles tydligt. Men hur det ska betalas och vem som ska betala råder det delade meningar om. För facken är staten en viktig aktör och en självklar del av framtida modeller för krisbekämpning.

En arbetsgrupp mellan parterna inleder dock ett arbete direkt efter semestrarna för att studera olika varianter av krisbekämpning. Före nästa avtalsrörelse ska parterna ha mejslat ut förslag till lösningar.