Vi är alltid annorlunda

Den franske filosofen Jacques Derrida (1930–2004) förändrade vårt sätt att tänka och vara långt utanför de akademiska seminarierummen.

Han visade att några av de mest inrotade självklarheterna i vår världs- och självuppfattning inte var så oproblematiska som vi trott – till exempel att vi, som individer och subjekt, skulle vara helt identiska med oss själva. Vore vi verkligen det så skulle vi inte kunna erfara eller tänka något alls.

Nej, vi är varelser som lever i och genom tiden – inte i något metafysiskt oföränderligt kylrum, där allt ständigt förblir detsamma.
Därför är vi alltid och oundvikligen förskjutna och annorlunda också i förhållande till oss själva, om än aldrig så lite.

Denna förskjutning – som Derrida kallade för différance – förändrar kanske inte våra dagliga praktiker, men den är av avgörande principiell betydelse.

Den underminerar varje försök att grunda vår existens, vår politik eller vår etik på absoluta ursprung, nödvändiga tvingande ordningar eller obönhörliga, tvingande lagar.

Derridas tänkande öppnade vägen för en verklig reflekterad autonomi för oss människor.

Man misstar sig om man tror att Derrida menade att denna différance skulle leda till nihilism – att det inte finns något värde eller mening med något alls – och att vi därför ansvarslöst skulle kunna bete oss hur som helst, inom politik eller etik.

Derridas ståndpunkt var den rakt motsatta. Om vi inte längre kan förlita oss på redan etablerade moraliska, vetenskapliga eller politiska ordningar, så mycket större anledning att besinna vårt etiska och politiska ansvar.

Inte heller trodde Derrida att det var en enkel sak att bli kvitt de inrotade föreställningarna om oss själva och vår värld. I sitt filosofiska verk undersökte han hur historien – språkets och begreppens historia i första hand – verkar i och bestämmer våra praktiker och vanor, våra sätt att tänka och tala.

Hans mål var att finna ett sätt att inifrån denna ofrånkomliga historia visa på möjligheten till ett annat sätt att tänka.

Han ville ge oss en möjlighet att dekonstruera de begränsande och dogmatiska tankestrukturer som ännu håller oss fångna.

Dekonstruktionen, så som Derrida själv förstod den, handlar alltså inte om att i ett relativistiskt rus riva ned och förstöra alla mänskliga sammanhang. Nej, den är snarare att betrakta som ett kritiskt och produktivt sätt att förhålla sig till det tankearv som vi alla bär vidare, vare sig vi vill och vet om det eller ej.

Det handlar om att visa på sprickorna och öppningarna som alltid finns, också i de till synes mest ofrånkomliga och tvingande system.

Mats Rosengren