Hur kom det sig att jag började läsa den franske författaren Patrick Modiano?

I mitten på åttiotalet fick jag en tunn pocketbok av en god vän som trodde att den skulle göra mig gott. Han hade rätt, som ofta när det gällde litteratur. En mörk höstkväll låg jag och sträckläste De yttre boulevarderna från 1972 under sänglampans sken. Det handlar om en ung man som söker kontakt med sin judiske far bland nazikollaboratörer i det ockuperade Paris.

Romanen var något av det bästa jag läst, på ett egendomligt sätt gjorde den mig både lycklig och skräckslagen. Varje sida lovade mig nämligen att jag en dag skulle bli författare. Så upplevde jag det: efter några år av skrivande och drömmar, hade jag nu fått ett löfte: Oroa dig inte, dina lärlingsår är inte bortkastade, din tid kommer.

Ta bara den första meningen i De yttre boulevarderna: ”Den tjockaste av de tre är min far.” Eller begynnelsen i romanen De dunkla butikernas gata som jag läste därefter: ”Jag är ingenting. Bara en ljus silhuett på en trottoarservering den där kvällen.” En enkel mening som lyste upp personliga känslor och minnen som jag länge hade tryckt ner.

Modiano är av judisk börd och en Parisskildrare av rang. Hans stil liknar Simenons, en genomskinlig prosa som bedrägligt enkelt förmedlar stämningar och tidsdofter över torg och boulevarder, halvtomma våningar, kaféer och klubbar. Fascismens grumliga samhällsklimat under naziockupationen och judarnas flykt undan polis och angivare är ett återkommande tema.

Ockupationens Paris som han beskriver med hallucinatorisk skärpa har han, född 1947, aldrig upplevt. Hans blick för svartabörsfifflare och kappvändare är unik, han ser klättrarna från småborgar- eller arbetarklass som i krigets upplösning ser sin chans.

Handlingen blir en väv av märkliga miljöer, triviala upplysningar, oskarpa fotografier, av egna uppvaknande minnen. Berättaren söker spår efter människor som försvunnit, som om de aldrig funnits. Det är i dessa minnen som berättarens liv finns, som om han innan varit ett tomt skal, en vandrande död.

Romanen drivs av detta sökande efter ett svårgripbart förflutet, ja rentav ett sökande efter det som Historien döljer och förvanskar.

Trots att vi hade litet gemensamt kände jag en stark samhörighet med Modiano. Kanske för att hans romaner i botten handlar om att uthärda social rotlöshet. De fick mig att öppna mig mot de tomhetskänslor som jag bar på.

Känslor av mindervärde kunde vändas i styrka, om man utforskade dem som stoff i en roman.

När jag läst ut De yttre boulevarderna var det efter midnatt och tyst i huset. Jag bytte om, satte på mig träningsskor. Jag var tvungen att ge mig ut och springa på stigarna i ett svagt upplyst Nackareservat, rastlös och lycklig.

Tony Samuelsson