1

Att skriva en text om processer. Att börja om. Skriva på nytt. Testa orden igen. Argumentet, håller det?
Orden som driver argumentet. Vad de betyder, hur de känns. Jag skriver om, om och om. Vad?
Att börja om. Jag börjar om. Om vad?
Vad är det jag ska börja om? Behöver jag ställa frågan? Jag ställer frågan.
Vari består processen?
En akademisk formulering, känner jag. Något som ska granskas. Finns det svarta svanar, till exempel. Eventuella svarta svanar ska sökas, så att de kan skiljas från de vita, så man vet vad som är en svan och/eller inte.
Så man vet vad som finns i världen, egentligen. Eller om det nu var vad som finns i språket. Finns språket?
Processen. Jag är i processen, försöker med processen i processen. Jag prövar orden, jag prövar processen, till exempel vad det innebär att börja.
Om jag då till exempel gör det: Skriver om processer och börjar. Så är det säkert något jag redan gjort och något jag redan gör. Men så hur gör jag?
Hur skriver man en text om processer? Hur slutar man att börja en text?


2

Vad är det som blir?
En process går framåt, utvecklas och kännetecknas av att det tillkommer något nytt under den.
Processen kan vara en serie faktiska händelser, ett mållöst skeende, eller ett resultat påverkat av någons eller någras vilja.
Livet, konsten och vetenskapen möts mellan kaos och ordning, avsikter och slump.
Vad är det som blir?
Livet strider mot mekanikens lagar. Livet organiserar sig, medan det naturliga tillståndet är utjämning, entropi.
Det finns ett moment av skapande i alla processer. Vad man gör och hur man gör något är oupplösligt förenat.
I Franz Kafkas roman Processen vaknar huvudpersonen upp till en klaustrofobisk situation. Bakgrunden är oklar, sammanhanget osäkert, utvecklingen ödesmättad. En bild av skapandets villkor. Processen var inte uttänkt, den blev resultatet av processen. Kafka kom på en mening, och sedan fick han hela historien i skrivandet.
Vad är det som blir?
Ambitionen och det som blev är två olika saker, en del utvecklas ju i mörker.
Den väg man tar sig fram längs är en sak, att övertyga om hur det gick till är en annan.
Mellan kaos och ordning finns alla möjligheter.


3

Det svårfångade i processen kan belysas av ett samtal mellan idéhistoriker Sven-Eric Liedman och regissör Suzanne Osten.
Osten: Är inte kaos lika med processen? När jag gör en process, så öppnar jag för kaos. Processen är rörelsen i så fall. Ångesten spränger en om man stannar i kaoset. Men kaos är att erkänna att ”vi rör oss i det här och vi vet faktiskt inte medan vi rör oss i det här vad som kommer att bli”.
Liedman: Men för mig är process mellan ordning och kaos.
Osten: Ja, på väg!
Liedman: Ordningen som…
Osten: …blir!
Liedman: Har med improvisation att göra. Man måste ha väldigt klara utgångspunkter, regler, för att klara –
Osten: Slutmålet.
Liedman: Det vanliga exemplet är livsprocessen. En levande cells livsprocess. Väldigt bestämda utgångspunkter, men vad den utsätts för är oförutsägbart.
Osten: Det där är mycket tydligare. Jag är kaostålig. Processen är sättet att bemästra kaoset. Den har sina egna lagar: kärlek, kulturpolitik, ryggont. Delvis kan man inte påverka, delvis urvalsprincipen. Något som man kan ha förberett.


4

Det talas om blixtar som belyser och språng som öppnar upp. Heureka!
Alla människor delar erfarenheten av att plötsligt få ett uppslag och för kreativa människor är de exempel på en svårbestämbar yrkesskicklighet.
Det är en vanlig uppfattning att den plötsliga tilldragelsen när form och innehåll stämmer kännetecknar genombrott i konst och vetenskap. Känslan av att något håller på att ske, att viljan och förmågan är ett och man blir uppmärksam, sinnena öppnas och något nytt framträder: ur ett meningslöst kaos går det plötsligt att urskönja en meningsfull gestalt.
Kanske hänger det ihop med den länge dominerande föreställningen att skapande hade med gudomlig inspiration att göra.
I vardagligt språkbruk är ”flyt” i meningen ”ha tur i spel” vanligast. Men kreativitet är inte slumpmässig. I stället är den resultatet av en ansamling energi och kunskap.
Visst finns det plötsliga insikter, men de är inte det grundläggande kännetecknet på den kreativa processen. Föreställningen om det enda stora skapelseögonblicket är en konstruktion i efterhand.

I stället är skaparprocesser utdragna. En skapande människa kommer aldrig oförberedd till en arbetsprocess. Sedan bearbetas det omedvetna.
När man i tanken fixerar något annat kommer ofta insikten.


5

Genombrotten i den lilla processen skiljer sig inte från de stora. Men det är skillnad på självförverkligande och historisk händelse.
Även om alla människor omfattas av kreativitet, så är intresset och intensiteten olika.
Kreativitet är något man övar upp.
Skapande människor tar sig an svåra uppgifter som tar tid, ställer höga krav på sig själva och höjer ständigt insatsen. Ett av de viktigaste dragen är öppenhet, viljan att försöka nya vägar, gärna det som anses omöjligt.
Det kräver uthållighet.
Tvärtemot vad många har antagit efter poeten Samuel Taylor Coleridges egna uppgifter var hans dikt ”Kubla Kahn” inte ett verk skrivet i ett enda opiumrus. I stället krävde verket långa förberedelser och ett omsorgsfullt arbete i flera steg innan allt stämde.
Ernest Hemingway liknade sitt författande vid att spränga sig in i ett berg.


6

Att ha ett mål är en sak, processen består också av något irrationellt.
Detta möjliggör det oväntade språnget. Det okända motståndet ökar utmaningen och kräver en stegrad förmåga.
Det obekanta kan medvetet planteras i en process. Inom konst är det ofta en stor poäng med processens oberäkneliga natur. Men oavsett genre, så avgränsar man även inom konstnärlig gestaltning.
En allmänt förekommande missuppfattning är att en improvisation är spontan, att det kommer omedelbart ur hjärtat. I själva verket är det motsatsen, det vill säga styrt och noggrant.
Ett kreativt genombrott inom improvisation förutsätter att man redan kan mycket. Man ger utrymme för frihet och spontanitet, men det kräver fokus och sker inom vissa gränser. Detta fokus skapar gestalten som man söker. Formen ordnar ingivelserna.
Den kreative personen styr omedvetet så att arbetet går hans eller hennes väg. Genetikern Barbara McClintock menar att hon låter sitt material ange riktningen och att varje steg visar det nästa för att hon mentalt förenas med ett helt nytt mönster.
När viljan släpper får man tag i något annat än man avsett.


7

Syntesen av allt.
En estetiskt rationell, icke-dualistisk slutpunkt där allt är avhängigt allt annat: observationer, analyser, gestalter. Hur skulle den se ut?
En stum punkt?
Tillsammans ger analys och gestaltning en förståelse som är större än summan av delarna. Den tredje frågan som problematiserar de andra två.
Vem ställer den?
Kreativa personer är ofta rörliga och motsägelsefulla, går mellan flera roller och betonar olika delar av sin personlighet i olika faser av sin utveckling.
Ofta blir den skapande människan inte klar över den röda tråden förrän efteråt. Den är resultatet, som hävdar:
”Föremålet är detta.”
Det fanns där hela tiden, kanske antytt. Ögonblicket när man både sover och är vaken, när man förstår det man inte begriper. Men man måste låta det födas.
Den stora fråga som mötte modernismen gällde obegripligheten. Många blir provocerade i stället för intresserade av det hon eller han inte förstår.
Slutet är per definition en punkt eller gräns eller den sista sträckan dit. Där det upphör.
Handlar den estetiskt rationella slutpunkten då om det man valde bort, om allt som blev över längs vägen?
Resten av allt.

Per Zetterfalk