Många är de historiker som observerat en lång politisk konjunkturcykel, där perioder av fria marknader och finansiell expansion avlöser epoker av statlig styrning.

Ett sådant skifte inträffade åren efter att nyliberalen Milton Friedman 1976 fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Rodret för världsekonomin lämnades över från staterna till marknaden.

Nu är det dags för skiftbyte igen, till statens favör. I USA genomförs den största finansiella reformen sedan 1930-talet, och även inom EU och inom G20 – organisationen hade toppmöte så sent som i förra veckan i detta syfte – pågår ett omfattande reformarbete.

Samtidigt görs försök att stänga ner skatteparadisen. Dessa hade en nyckelroll under finanskrisen och utgör en nagel i ögat på regeringar med gapande budgetunderskott. I krisens Grekland har namn- och bildpublicering på skattesmitare skapat skandaler och nyligen pressade USA Schweiz att häva banksekretessen för tusentals förmögna amerikanska skattesmitare.

För de superrika är detta ett skräckscenario. Vanligtvis har det räckt med muromgärdade herrgårdar eller ett amerikanskt Gated community för att hålla pöbeln borta, men när själva demokratin blir till ett hot är det svårare att fly. Det är här de mest desperata lösningarna dyker upp.

Bland extrema nyliberaler har det länge funnits en dröm om att skapa egna skattefria, och i det närmaste laglösa, samhällen på internationellt vatten.

Milton Friedmans sonson Patri Friedman driver exempelvis ett projekt kallat ”Seasteading”, ett sorts oljeplattform-liknande bostadskomplex. Ambitionerna är höga: Om femtio år ska fem miljoner människor bo i sådana samhällen. För de svenskar som önskar slippa ”världens högsta skattetryck”, planeras Seasteading Baltic.

Ett betydligt mer realistiskt projekt är Utopia, en lyxkryssare lika stor som ett amerikanskt hangarfartyg och med tvåhundra permanentboenden ombord, som sjösätts 2013. En del av lägenheterna, på mellan 26 och 160 miljoner dollar, är redan sålda. Där ska även finnas mängder av affärer och restauranger, ett kasino, ett äventyrsbad och en liten golfbana. Nationalitet kan i princip väljas utifrån skattetryck och andra personliga preferenser.

Frågan är dock om ens de superrika kan undkomma historien. Klyftorna i världen har vuxit kraftigt under de senaste trettio årens nyliberala era, men nu ser den utvecklingen ut att ha nått vägs ände. Om inte annat lär Utopias invånare förr eller senare sakna mark under fötterna.


Lars Ahnland