Maradona och andra dåliga människor

I sommar är tanken att Maradona ska leda Argentina till VM-guld i Sydafrika.

Att just han utsetts att leda laget är för Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, en gåta och en provokation. Varför har en gammal självupptagen knarkare, som levt ett liv i skörlevnad, tilldelats denna ärofulla uppgift?

Maradona är en av nio personer som får se sig granskade i Enkvist egendomliga studie Latinamerikanska ikoner.

Det är inte helt glasklart vad ikon betyder, men Che Guevara, Fidel Castro, Evita Peron och tangokungen Carlos Gardel har tveklöst ikonstatus. Aningen tveksamma fall är Frida Kahlo och Gabriel Garcia Marquez. Ännu mer tveksam ikonstatus har fredspristagaren Rigoberta Menchu och kokainkungen Pablo Escobar.

Oavsett om man kallar dem ikoner, folkhjältar eller superkändisar är Enkvists poäng tydlig. De nio ikonerna är dåliga människor och dåliga förebilder. Det verkar som om Enkvist på fullt allvar menar att deras popularitet både visar och är orsak till Latinamerikas efterblivenhet. Hon skriver om en hel kontinent som om den vore en ohyfsad tonåring.

Lejonparten av boken består av enkla och komprimerade biografier över de nio ikonernas liv och gärning. Det börjar ganska sakligt, men efterhand blir Enkvist mer och mer förbittrad. Boken skulle lika gärna ha kunnat heta ”Nio karaktärsmord” eller ”Nio latinamerikaner jag föraktar”.

Enkvist är lika ointresserad av fotboll som av tango. I kapitlet om Gardel heter det: ”Om man i poesin kan acceptera en eller två klichéer, är tangon inget annat än kliché på kliché”. Vidare är Kahlos konst obegriplig och hon avfärdas som en narcissist, Menchu som narcissist och notorisk lögnare.

Det är möjligt att Marquez är besatt av makt, men hans värsta brott tycks vara en dragning till fiktion. Att de historiska inslagen i hans romaner inte är korrekta, kan ”öka förvirringen i världen i stället för att minska den”. Enkvist önskar av författaren inte bara ett moraliskt leverne, men sann, logisk och realistisk litteratur.

Marquez ”bländar oss” och hans romaner bygger på ”välljudande språk och inte på tänkande”. Kapitlet avlutas med konstaterandet att inte heller Fernando Boteros runda figurer bygger på tänkande. Enkvist hyllar kunskapen och förnuftet, men hennes texter gränsar ofta till det rent absurda.

Avskyn riktad mot Che och Fidel är mest uttalad, och här har vi kanske lösningen på gåtan Enkvist. Latinamerika har länge varit vänsterns favorit, en projektionsyta för drömmar om den genuina revolutionen. Latinamerikas tropiska socialism har varit attraktivare än öststatskommunismen. Gerillakrig är lättare att romantisera än stridsvagnsinvasioner.

Enkvist är stockkonservativ och hennes projekt tycks vara att tillintetgöra vänsterns romantiserade bild av Latinamerika. Problemet är att hennes bild av kontinenten är minst lika förvriden. Enkvist har livlig fantasi, men saknar inlevelseförmåga.

Ola Wihlke