Socialminister Göran Hägglund basunerar ut året 2010 som året verklighetens folk kan göra sitt val. En tes som förefaller mig ganska oklar: Vad är det som bestämmer verkligheten? Är det den mosaiska trosbekännelsen, är det den kristna bibeln, eller är det muslimernas koran?

Kan det vara Kristdemokraternas religiösa anknytning till det politiska livets termer? Då kan man kanske förstå deras aversion mot delar av kulturlivet och många av dess uttryck, som inte stämmer med kristen etik och moral.

Det är här: I kulturfrågor som Kristdemokraterna ser fram mot att ”verklighetens folk” ska göra sin röst hörd mot de kulturyttringar som Göran Hägglund och hans parti ogillar.

Så mycket som möjligt av en människas liv ska avgöras vid det egna köksbordet, enligt Göran Hägglund som därmed i praktiken underkänner polikerna och deras arbete med att skapa drägliga förhållanden för medborgarna.

Det går väl någorlunda an om det finns borgerliga politiker som styr med medborgarnas bästa för ögonen, menar han, men risken finns att ”att det är folket till vänster” som tar hand om makten. Den risken finns och är överhängande och leder till populism, politiska pekpinnar och centralstyre, allt enligt en man som underkastat sig allt det tvång, ofrihet och i alla stycken färdiga livsmönster som kristendomen håller upp som livsmönster. Andra liknande livsmönster har vi i både islam och judendomen. Hos dem finns en gud någonstans, som är allsmäktig och ofelbar, och vars bud man måste följa.

Kan vi hitta något mer odemokratiskt och för den fria människan diskriminerande av bjudande bestämmelser?

Det är här som vi hittar Kristdemokraternas motstånd mot vår tids kulturpolitik, vilken underkänns som något för människan fientligt: något som måste bekämpas vid den vanliga människans köksbord, vilket Göran Hägglund och hans mörkermän i företrädesvis de kristna frikyrkorna vill hjälpa till med.

”Vi kristdemokrater är det parti som håller emot den kulturpolitik, som fått ett allt för stort spelutrymme under senare år och som stötts och stöds av kulturradikaler ur alla läger.

Det vi kristdemokrater bekämpar är ideologiska pekpinnar och det vi ställer emot är det civila samhällets fria gemenskaper”, sagt utan närhet till analys av hur det ska ske.

I stället ska det skapas dygder av plikt, solidaritet och hederlighet som ledstjärnor i ett samhälle, där lagar och regler inte behövs i någon större omfattning.

Inga former av tvångspolitik ska tillåtas med modeller utgående från politiska ritbord. Det är i stället köksbordet, med verklighetens folk runt omkring, som ska gälla då ”verklighetens folk” gör sitt val 2010.

”Faen tro’et”, heter det i ett känt norskt drama, vilket inte torde godkännas som kultur av Kristdemokraterna i Sverige.

Stig Anesäter