I Stå aldrig still (Reverb) samlas reportage, intervjuer, artiklar och recensioner om Joakim Thåström från Ebba Grön till i dag.

Inte minst är boken en avslöjande tidsbild av svensk rockjournalistik.

Huvudfrågan i Erik Hörstadius intervju med Thåström för Slitz från 1993 handlade om hans relation till Amanda Ooms. I en annan text får man läsa hur hans dröm om att bli musiker föddes:

”Jag var ingen sån där ball kille. Jag var minst i klassen. Sist att få hår på penisen.”

Det är inte svårt att förstå Thåströms replik från 1998:

”Jag har en bra relation till media, vi ses nästan aldrig.”

I dag är samma förhållande nästintill icke-existerande.

Som musikskribent fick jag göra den, vad jag vet, enda intervjun med Thåström under Imperiets sista turné år 1988. Den såldes till tjugotalet tidningar, men saknas här. Detta är inte heller samlingen som inkluderar någon av musikkritikern Nils Hanssons analyser.

Det förekommer naturligtvis många roliga anekdoter, och vissa av texterna står ut. Ändå har Georg Cederskog inte några problem med att krossa det mesta i boken med sin intervju i konvolutet till Thåströms samlings-cd Be-bop-a-lula hela jävla dan från i fjol. Inte heller den är med här.

Artiklarna tar upp ungefär samma saker, myten etc. Artisten är där, men försvinner bland alla journalister.

I detta ljus är Ebba oskuldens tid, en utlevelse som ”räddade livet” på honom. Här formas attityden, med återverkningar fram till i dag.

Imperiet skapade typen Thåström. Han förväntades ha svar på politiska problem. Med Bellmanlåten blev han folkets hovnarr.

Det är ändå förvånande hur ångestfylld Imperiet i efterhand ter sig för honom: bristen på energi, de otajta bandmedlemmarna, missnöjet med skivorna. Det stämde på scenen, men egentligen bara där.

Sedan dess har han varit i rörelse.

Peace, Love and Pitbulls i början av 90-talet är en frigörelse. Med plattan Red Sonic Underwear händer det på riktigt. Här vänder han massan ryggen, får kontroll över ett brutalt uttryck, återfår sig själv.

”Jag mötte min musikaliska Gud i Amsterdam.”

När han senare ser tillbaka på den tiden vet han vad han lärde sig:

”Att inte lyssna på andra.”

”Musik handlar ytterst om att tillfredsställa sig själv. Man gör det man har i kroppen.”

Den yttre rörelsen speglar den inre. Han hatar rutiner, ledsnar fort, är oerhört självkritisk: ”jag tycker egentligen bara åttiofem procent av allt jag gjort är piss…”

Men om scenens rus säger han:

”Det blir en slags adrenalinhjärnförstockning som tar bort all tankeverksamhet och jag bara existerar där en timme.”

I dag får han Grammis och har kronprinsessan Victoria i publiken.

Men när Slitzjournalisten, tidigare nämnd, kopplar sitt uppdrag till marknadsekonomin kontrar Thåström med att rovdriften måste få ett stopp:

”Så det är bara framgång som styr? … Varje människa måste ju få bestämma över sitt liv. Ni förespråkar ju nästan nåt slags totalitärt tänkande.”

I cd-konvolutet från 2009 håller han Ebbas ”Vad ska du bli?” från 1978 för sin bästa låt. Ett uttalande från 1999 säger något om hur han är:

”Jag har aldrig känt mig som rebell … men jag var punkare, det var jag, visst. Jag känner mig fortfarande som punkare.”

Per Zetterfalk