Sommar=musikfestivaler

Sverige är ett festivalland. Minsta lilla ort med självaktning har en årlig musikfestival.

Och även om festivalerna numera äger rum året runt är sommaren fortfarande högsäsongen för festivalandet.

Sysslar man med någon form av professionell musik är det en större bedrift att inte ha spelat på en festival än tvärtom. Ingen musiker är liten nog eller riskerar att bli tillräckligt bortglömd för att inte omslutas av den svenska festivalfamnen.

Som stackars Anna Bergendahl. Utan Karlskogafesten, Nattivalen i Arvidsjaur och nya Skogsröjet i Rejmyre skulle hennes sommarturnékalender efter nederlaget i Eurovisionsschlagerfestivalen te sig betydligt glesare och sorgligare.

Medan resten av Sverige efterklokt tävlar med sig i kommentarerna om hur omöjlig hon och hennes låt var som vinnare av Eurovisionsfinalen glömmer festivalerna inte bort hur hon vann våra hjärtan med sin stora röst, stora gitarr och röda Converse. I festivalsverige är det fortfarande hennes time to stand.

Men när vi nu börjar styra om vårt jordklot mot mindre slit och släng ska vi väl kunna återanvända musikartister också? Festivalerna är föregångare här. Och med festivalerna återanvänds inte bara artister och band. Små, nästan helt avsomnade bruksorter som Norberg och Rejmyre återanvänds också när horder av electro- och metalnördar (Anna Bergendahl är en tämligen udda schlagerfågel bland de övriga hårdrocksröjarakterna) invaderar dem sommartid, om så bara för en helg.

Festivalen som går allra längst i återvinning är förmodligen Vildrosfestivalen i Horndal i södra Dalarna. Ja, eller en mil utanför Horndal, inne i skogen, vid Konnsjön.

Att Vildrosfestivalen är en klimatvänlig festival är svårt att missa. Man får inte åka ända fram till festivalområdet runt Konnsjögården med bil. Väljer man inte festivalbussen från Horndal får man parkera bilen på en parkeringsplats och åka de sista kilometerna till festivalområdet med en minibusstaxi som går i skytteltrafik.

Runt om på festivalområdet står skyltade (”Vi recyclar här”) miljöstationer med korgar, tunnor, papplådor, plastburkar och aluminiumskålar. Där uppmanas man att sopsortera pant, batterier, glas, metall, plastbestick, pappersmuggar och -tallrikar. Det finns till och med kartonger och korgar märkta ”Kompost” och ”Brännbart”. Här och där står små plastkrukor med sand i och små skyltar med texten ”Fimpar” nedstuckna. I festivalprogrammet finns klimattips som: ”Vill du bidra till mindre sopor: tag med EGEN KOPP!”

Redan halv åtta första kvällen ifjol läxade ETC:s Johan Ehrenberg upp värdfolket Claes von Rettig och Margareta Söderberg (som bland annat arrangerade den folkkulturella Skeppsholmsfestivalen i Stockholm i slutet av sjuttiotalet) för att de inte har solceller på gårdens tak och alla i seminariepubliken som kommit dit i bensindrivna bilar. Han hade räknat efter på parkeringsplatsen. Sedan höll han på stora scenen sitt seminarium under rubriken ”Visst kan du rädda världen – vem skulle annars göra det?”

Av festivalgeneralen Claes von Rettig fick han ta emot Vildrospriset för sin ”enastående gärning att bryta det tilltagande undantagstillstånd som råder inom mediavärlden…”.

Festivalen invigdes av sambagatuteatergruppen Yakumbé/Teater Maskarado från Rinkeby.

Programmet bestod av lika delar musik och politik: Dan Viktor, feministpunkband, blues, elddans, folkmusik, världsmusik, Attac och Gudrun Schyman.

Publiken på Vildrosfestivalen består till hälften av 25 plus-30 plus med dreadlocks och till hälften av övervintrade grönavågare med ryggsäck.
Handmålade t-shirts och tygväskor finns till försäljning. Motiven skiftar från Che Guevara och reggaefärgade fredsmärken till svampar som i första hand inte används i matlagning. Man kan köpa rättvisemärkt kaffe och te och svensk rökelse som brinner i femton timmar.

I ett tält kan man få sina dreadlocks fixade, i nästa kan man få makramépärlor och snäckor inflätade i lockarna.

Maten är vegetarisk, äter sig mätt gör man på osttoast, falafel och chai-te. Varken alkohol eller cigarretter finns att uppbringa, vilket gör festivalen ovanligt stillsam.

Men det ledde också till att arrangörerna på festivalens sista dag var tvungna att gå runt bland festivalbesökarna och skramla ihop mer pengar för att täcka kostnaderna.

I år lockar man med namn som Stefan Sundström, Kajsa Grytt och Jan Hammarlund. Till försäljning kommer också att finnas Claes von Rettigs 500-sidiga levnadsmanifest ”Ljuset föds ur mörkret”.

Borlänges Peace & Love, som växt sig till landets största festival, erbjuder förutom film och ståuppkomik med Özz Nûjen också musikaliska storakter som Jay-Z, Patti Smith, Alice in Chains, John Fogerty, Kent, Kim Wilde, The Hives, Europe, Meshuggah och Entombed. (Här är Mikael Wiehe en liten akt.)

Samtidigt har Peace and Love gjort sig känd som en festival som plockar upp lokala svenska artister. I år spelar norrländska reggae- och dub-bandet Glesbygd’n, indiepoparen och Borlängesonen Carl Norén och nya dalavishoppet Emelie Bornlöf.

Även här spelar Jan Hammarlund, på det ekologiska och rättvisemärkta Café Peace and Love, där till och med folkölen är ekologisk.

Landets tredje största festival, Hultsfredsfestivalen, var nära att läggas ned förra året. Kanske kan man se den sedan 1986 rockande Hultsfredsfestivalens återuppståndelse som festivalsveriges allra största återvinning.

Civilekonomen, journalisten och bokförläggaren Tobias Nielsén, som driver bloggen Kulturekonomi tillsammans med forskaren och läraren vid Handelshögskolan Emma Stenström, pekar i antologin ”Kulturens kraft” på festivalens misslyckanden genom åren. Trots att den så ofta setts som ett bra exempel på en framgångshistoria.

Festivalen drar in närmare åttio miljoner kronor per år till kommunen, förutom alla andra effekter kring stärkandet av varumärket Hultsfred. Festivalen skapar jobb och lockar studenter och turister till kommunen. Men finanskrisen tillsammans med flera års biljettintäkter under den förväntade nivån drev festivalen väldigt nära konkurs. I slutet av hösten gick ändå kommunen in och räddade festivalen.

I år bjuder festivalen på artister som Scissor Sisters, Kent, The Ark, Teddybears, The Hives, Petter, Melissa Horn, Veronica Maggio, Hästpojken och Bob Hund.

Även om festivalerna är en enda stor återvinning tränger det ständigt upp nya. En av dem är Kärlekens dårar i Vadstena, där man ”närmar sig kulturens existentiella reflektion i ett program med både samtal och konserter”.

Festivalens underrubrik är ”mystik inom judendom, kristendom och islam”. Medverkar gör bland andra tidigare ärkebiskopen KG Hammar. Musikkvartetten Sirocco spelar judisk och arabisk musik och influeras även av nordisk folkmusik och flamenco.

Gunilla Kindstrand diskuterar med biskop emeritus Martin Lönnebo om hur vi skapar en hållbar utveckling för själens och jordens landskap under samtalsrubriken ”Moder jord svettas”.

Victor Estby