Att ständigt höra ljuden från obyggda hus. Att se obyggda hus, vistas i dem, bygga dem. Att bli trött. Unna sig fem minuter i futten, det är eftermiddag, resten av arbetsdagen är det ljust, aldrig har man varit närmare slutet. Man dricker upp slatten som finns kvar i termosen, den är fortfarande varm. Förhoppningsvis har platschefen inte vägarna förbi. Man undviker att titta ut, pratar hellre, skriver hellre ett sms, duttar hellre med wunderbaumen som hänger i fönstret, man känner killar som åker omkring i bilar som stinker av sån parfym. Glädjen i att sitta. Att känna att man befinner sig i ro. Att vila, att tillåta sig det. Och att känna av tröttheten, först i vaderna och låren, värken som ett svagt surr i musklerna. Sen överkroppen, huvudet, till sist ögonlocken: Man lägger sig fram över bordet, munnen halvöppen, pannan mot vänster arm. En fläck av dregel brer ut sig över ritningarna.

Tina Åmodt
ur Anleggsprosa (Kolon forlag 2010)
Översättning: John Swedenmark