Låga löner i Kinas finansparadis

Chen Ye-mei arbetar i en liten klädbutik 60 timmar i veckan, för 24 kronor i timmen.

Bland alla världens utvecklade ekonomier är klyftan mellan rik och fattig allra djupast i Hongkong. Stadens ekonomi är stabil och välmående – men där finns varken avtal eller lag om minimilön för arbetare.

Chen Ye-mei arbetar som säljare i en klädaffär sex dagar i veckan, från lunch till klockan tio på kvällen. För besväret får hon 24 kronor i timmen, vilket betyder en månadslön just under 6 000 kronor.

– Jag bor hemma hos mina föräldrar, tillsammans med min dotter som snart fyller ett år. Det är svårt att spara något alls, så eget boende är inte att tänka på, säger hon.

Chen Ye-mei är långt ifrån ensam att vara lågavlönad i finansparadiset. Enligt Hongkongs politiska parti Liberal Democrats, finns här 138 200 arbetare som tjänar 24 kronor i timmen eller mindre, och ytterligare 400 000 som tjänar 33 kronor eller mindre.

En lag om minimilön har diskuterats i över ett årtionde, men inte kommit till på grund av olika parternas skilda intressen. Lokala fackföreningar vill se en lägsta lön på 33 kronor i timmen, medan Hongkongs handelskammare argumenterar för 23 till 26 kronor. Och företrädare för näringslivet har nämnt nivåer så låga som 20 kronor i timmen.

Ett lagförslag introducerades till slut inför Hongkongs lagstiftare i juli förra året, och ett beslut om lägsta timlön väntas komma vid årsskiftet.

Hongkong har 15 år i följd rankats som världens friaste ekonomi av tidningen Wall Street Journal.

Arbetare har full frihet att organisera sig i fackföreningar och gå ut i strejk. Ändå är bara 600 000 av Hongkongs 3,6 miljoner anställda medlem i något fack.

Det största fackförbundet, med 310 000 medlemmar, för dessutom officiellt en politik i linje med regeringen i Peking: Det lockar medlemmar med sociala förmåner och aktiviteter, snarare än kollektiva förhandlingar och arbetsrätt.

– Traditionellt sett har fackens ställning alltid varit svag. Och 1997 drogs rätten till kollektiv löneförhandling in, samtidigt som våra medlemmar förlorade sin plats i den lagstiftande makten, säger Lee Cheuk-yan, sekreterare för stadens näst största fackförbund.

1997 var året då Hongkong överlämnades till regeringen i Peking, som själva utsåg de nya lagstiftarna.

Det saknas därmed en samlad kraft att bemöta de kritiker som hävdar att en minimilön skulle skada exportindustrin och försvåra för restauranger: För om en diskplockare får sin lön höjd till samma nivå som restaurangens kock, så måste även kockens lön höjas.

Varor och tjänster skulle då bli dyrare, och arbetslösheten riskerar att öka ytterligare från dagens fem procent, enligt kritikerna.

Tina Li, som driver en hårsalong, har i dag fyra anställda med provisionslön på omkring 20 kronor i timmen. Marginalerna är små redan nu, och om lönen höjdes med en tia i timme skulle hon tvingas avskeda. Hon tycker i stället att regeringen ska subventionera en eventuell minimilön:

– Hongkong är ett skatteparadis som spenderar stora summor för att gynna stora företag. Men för oss små entreprenörer görs inget. Subventionerade minimilöner skulle både minska arbetslösheten och öka levnadsstandarden, säger Tina Li.

En undersökning i maj i år från Hongkongs statistikdepartement visar att de som tjänar minst också arbetar mest övertid. 697 000 anställda i Hongkong jobbar mer än 60 timmar per vecka enligt undersökningen, och enligt lokala fackföreningar är merparten av dessa låginkomsttagare. Och cirka 70 procent av dem får ingen övertidsersättning alls.

Lågavlönade i Hongkong har så dåligt förhandlingsläge att de inte kan få mer betalt – och så låg lön att de måste arbeta fler timmar för att kunna försörja sin familj, enligt undersökningen. En professor vid stadens största universitet sa att detta var ”ett kvitto på att Hongkongs arbetsgivare gör allt för att utnyttja de svaga”.

Samtidigt är levnadskostanden i Hongkong bland regionens absolut högsta, och fastighetsmarknaden en av världens dyraste.

Joe Olsson