Evig strid om maktbalansen
Avtalsrörelsens besvärligaste fråga handlade inte om pengar. Det var i stället makt och inflytande som ställde fack och arbetsgivare på svåra prov.
Ödesfrågorna handlade om ifall uppsagdas förtur till återanställning ska kunna rundas genom inhyrning samt om deltidsanställdas krav på rätt till heltid.
Förklaringen till de skarpa motsättningarna kan till en del sökas i utvecklingen det senaste decenniet. Då har ekonomier vuxit utan att skapa fasta heltidsjobb i den utsträckning som de anställda önskat. ”Jobblös tillväxt” är det begrepp som starkast förknippas med den utvecklingen.
Stigande produktivitet, men också en ökad variation av både arbetsstyrka – inte sällan via bemanningsföretag – och arbetstider, är viktiga förklaringar till att sysselsättningen inte tar fart.
Trenden kan kallas precisionsbemanning och är ett led i företagens strävan efter kostnadseffektivitet. Begreppet illustrerar att någonting förändrats på arbetsmarknaden. Det gäller både den svenska och internationella utvecklingen.
Precisionsbemanning står för en strategi där arbetsgivarna vill åstadkomma en effektiv produktion genom en så precis bemanning som möjligt vid varje givet ögonblick. Fokus för både svenska och internationella företag ligger i dag därför hårt på arbetstider, anställningsformer och inhyrning. Att betala för exakt den arbetsmängd som behövs vid varje givet ögonblick är målet för ansträngningarna.
Kostnaden för den anpassningen betalas av de anställda. Deras önskan och strävan efter återanställningar, tillsvidareanställningar och heltidsarbete rimmar illa med arbetsgivarnas ambitioner.
Inom svensk industri är Scania det tydligaste exemplet på precisionsbemanning. Där klarar företaget i huvudsak svängningarna i efterfrågan med ett stort antal visstidsanställda som går ut och in ur produktionen.
Krisavtalen inom verkstadsindustrin är ett utslag av samma strävan. Den påtvingade arbetstidsförkortningen, som också märktes på lönekontot, är ett led i strävan att skapa rätt bemanning i förhållande till de tunna orderböckerna.
Företeelsen är emellertid inte svensk. Arbetsgivare runt om i världen agerar på liknande sätt. Kraven och modellerna för effektivisering eller precisering av arbetsstyrkan varierar. Det kan vara längre arbetstid utan lönekompensation, inhyrning i stället för anställning, men också ökad variation av arbetstid, slopade ledigheter, övertids- och ob-ersättningar.
Det är därför ingen överraskning att de här frågorna ställt till det i avtalsförhandlingarna. Och de är inte avförda. Frågeställningar som ska väga av maktförhållanden mellan anställda och arbetsledning eller ägaren är eviga.
Bemanningsfrågorna blir därför stora också nästa gång. Då kanske också bland tjänstemän som, med undantag för piloterna, hittills inte har visat samma intresse som kollegorna i LO-förbunden.
