Essä om äktenskapet

Aversionen mot medelklassens oupphörliga livspusslande har fått sin litterära arketyp i Maria Svelands Bitterfittan. Men exemplen är fler.

Kristina Hultman, Victoria Myrén och Helena von Zweigbergk har alla nyligen kommit med romaner om kvinnors uppbrott från kärnfamilj och vardagslivets till synes oöverstigliga vedermödor.

Alla dessa uppbrott innebär indirekt också en kritik av äktenskapet. Det är liksom hela paketet de här kvinnorna vill slänga överbord. Betyder det att det är ute att gifta sig?

Knappast. Det är väl i Sverige år 2010 tydligare än någonsin att äktenskapet rider på en framgångsvåg.

Imorgon stundar bröllop för Victoria och Daniel, en händelse som försatt nationen i en minst sagt dubiös bröllopsyra. Därtill har nu riksdag, regering och svenska kyrkan sagt ja och amen till homoäktenskap. Och en snabb undersökning av mina generationskamrater ger vid handen att detta med att gifta sig inte bara blir allt vanligare, utan också mindre problematiskt.

Den litterära tendensen, med uppbrott från äktenskapliga och normativa bojor, pågår alltså lite tillspetsat parallellt med en verklighet som tycks omfamna äktenskapet alltmer okritiskt – hetero eller homo spelar ingen roll. Alla ska med.

Men varför ska man gifta sig? Vad är ett äktenskap (värt)?

Amerikanska filosofen Martha Nussbaum går i sin ambitiösa essä ”A right to Marry? Same-sex Marriage and Constitutional Law” på djupet med äktenskapets historia och dess juridiska och kulturella betydelser i dagens USA, med det uttalade syftet att argumentera för en legalisering av samkönade äktenskap.

Nussbaum gör klart att äktenskapet inte är ett fenomen i singularis, utan mångfaldigt till ”både innehåll och betydelse”. Hon skriver om hur saker som kärlek, vänskap, samtal, fortplantning och barnuppfostran förekommer både med och förutan äktenskapliga band – det är rätt komplicerat att avgöra vad som hör äktenskapet till specifikt.

Att ovanpå det reda ut vad av detta som i lagens namn bör ske mellan män och kvinnor och mellan personer av samma kön blir en så intrikat uppgift att det redan där blir uppenbart att argumenten mot samkönade äktenskap står och faller med sin egen orimlighet.

Nussbaum går inte till botten med frågan om äktenskapet möjligen har spelat ut sin roll i ett modernt samhälle. Hennes ambition är istället att lyfta fram de personliga fri- och rättigheter som borde komma alla medborgare i en demokrati till del, oavsett kön.

Eftersom människor kommer att fortsätta förena sig i par och bilda familjer av olika slag, är det upp till staten att se till att de kan göra det jämlikt.

Att kritisera äktenskapet som sådant kan däremot sägas vara Anna Adenjis övergripande projekt i avhandlingen Inte den typ som gifter sig?.

Det är en snårig bok, men intressant såtillvida att den visar att äktenskapsmotstånd är svårfångat. Att inte vilja gifta sig är en lika komplex ståndpunkt som äktenskapet är en pluralistisk företeelse.

Adenjis avhandling bygger på intervjuer i fiktiv form, på popkulturellt material som Sex and the city, på nätforum som Familjeliv och på den mediala bilden av ett (numera före detta) par som Angelina Jolie och Brad Pitt.

Det är en polyfon kör om kritik mot äktenskapet som institution, både i det svenska samhället och i de populärkulturella representationer som konstituerar minst lika starka normer som lagstiftningen.

Intressant i förhållande till Nussbaums essä är frågan om den könsneutrala äktenskapsbalken. I Sverige har vi den, i Danmark har justitieministern nyligen sagt nej och i USA är det som vanligt splittrat. Men inte minst ur ett queerperspektiv är frågan komplex.

Vad ska vi med en könsneutral balk till om det är fel på hela äktenskapet från början?

Det kan man fråga sig. Samtidigt är det svårt att hitta något hållbart argument mot Martha Nussbaums lika inför lagen-resonemang. Att försöka göra nuvarande lagstiftning så jämlik som möjligt utesluter inte kritik av densammas normativa karaktär.

Psykoanalytikern Jurgen Reeder föreslår att vi ser på kärleken som en ödesgemenskap, som ingås efter etiska överväganden snarare än i romantiskt rus.

Kanske bör vi helt enkelt sluta tänka på äktenskapet i termer av hänryckning och istället börja se det som en praktisk fråga som kräver eftertanke av sina män och kvinnor (i valfri konstellation)?

Tråkigt måhända, men demokratiskt och ansvarsfullt.

Therese Eriksson