Den amerikanske presidenten Barack Obama krävde vid sitt möte med oljebolaget BP:s ledning att företaget tar det fulla kostnadsansvaret för oljekatastrofen i den Mexikanska golfen. Det är vad han måste säga inför hemmaopinionen. Frågan är dock om BP klarar av att ta det fulla ansvaret, ens om bolaget vore villigt att göra det, vilket dess styrelse med den nye ordförande Carl-Henric Svanberg inte visat minsta tecken på att vilja göra.

Miljöorganisationen Earth Economics antar att det framtida skadeståndet – vid en total förstörelse av Mississippideltat – kan uppgå till mellan 340 och 1 300 miljarder dollar. Det övre beloppet är femton gånger högre än BP:s nuvarande börsvärde. I siffran ingår då skadestånd för en utslagen fiskerinäring, sanering och uppsamling av oljespill, ersättning till hundratusentals arbetslösa inom turistnäringen, med mera.

Även om skadeståndskraven bestrids och kraftigt reduceras visar beräkningarna på vilka ofantliga skadeståndsbelopp som amerikanska domstolar kan komma att fastställa. Att BP kan slippa undan skadeståndskraven genom att under något eller några år avstå från blott några miljarder dollar i vinstutdelning förefaller inte troligt.

Men inte ens om BP sätts i konkurs och dess tillgångar realiseras räcker intäkterna till för att betala notan för oljekatastrofen. När privata företag orsakar omfattande miljökatastrofer, så gäller precis som under finanskrisens excesser att det i slutändan är medborgarna som får betala. Kapitalet slipper som vanligt undan.

Denna obehagliga sanning är förstås den amerikanska administrationen medveten om. Likaså att en konkurs för BP medför att brittiska pensionärer som har sin tillgångar placerade i BP kommer att drabbas hårt.

Det senare, ett eventuellt bortsopande av brittiskt pensionssparande, upplevs förmodligen som ett mindre bekymmer av amerikanerna. Vad de fruktar är att oljekatastrofen utlöser en världsvid energikris med svåröverblickbara konsekvenser.

Världens efterfrågan på olja ökar stadigt samtidigt som tillgångarna minskar. De rika industriländerna med USA i spetsen lyckas trots klimathotet inte begränsa sin förbrukning nämnvärt. Nya snabbväxande industriländer som Kina och Indien konsumerar allt mer olja.

Och i den övriga världen ökar efterfrågan raskt.

Många bedömare anser att vi redan nått eller är nära peak oil, den tidpunkt där världens oljeproduktion nått sitt maximum för att därefter stadigt minska i takt med att tillgångarna förbrukas.  Teorin om peak oil är omstridd, bland annat beroende på att man är oklar över hur stora oexploaterade oljetillgångar som finns i krigets Irak.

Men att vi om några år måste räkna med en tilltagande oljeknapphet och snabbt stigande priser verkar högst troligt. En viss respit kan vinnas genom att man öppnar nya djuphavskällor som de i Mexikanska golfen. Men utvinningskostnaderna för olja i världshaven är höga – och efter BP-katastrofen lär de blir ännu högre till följd av fördyrande krav på investeringar i säkerhet.

Inte minst USA har räknat med att klara en stor del av sitt framtida behov med hjälp av ökad utvinning av djuphavsolja. Problemet för Obama är att BP-fiaskot visar på vilka skrämmande miljörisker som är förknippade med denna strategi. Oljekatastrofen i USA är en varningssignal från Moder Jord om att människan hotar betingelserna för sin fortlevnad.

Från klimatsynpunkt är inte kraftigt stigande oljepriser något som vi bör beklaga. I bästa fall bidrar det till att påskynda en nödvändig omställning till mer miljövänliga energisystem.

Men kommer oljeprishöjningarna snabbt kan de medföra allvarliga störningar i världsekonomin. För världens fattiga länder kan höjda oljepriser bli ett allvarligt tillväxthinder.

I den svenska valdebatten diskuteras några tioöringar hit eller dit på bensinpriset som en katastrof. Det är som om vi levde helt isolerade från den övriga världen. I stället för att önskedrömma borde vi fundera över hur vi ska anpassa oss till en värld med snabbt stigande oljepriser.

Genom att ta tillvara våra goda tillgångar på vattenkraft och kärnkraft har vi osedvanligt goda utsikter att klara vår egen energiförsörjning samtidigt som vi avvecklar vårt oljeberoendet. Men det kräver att vi övervinner de politiska blockeringar som så länge förhindrat en förnuftig svensk energipolitik.