NOTIS. Blivande läkare, poliser, sjuksköterskor och socionomer är rädda för missbrukande och psykiskt sjuka människor, enligt en ny attitydundersökning gjord av Institutet för vård och samhälle i Lund.

Jag tänker på den undersökningen när jag läser nyutgåvan av Barbro Lindgrens Sagan om den lilla farbrorn, med uppdaterade illustrationer av Eva Eriksson.

Boken handlar alltså inte om någon stackars ekorre, pojke eller flicka. Utan om en ensam liten farbror.

På nätterna ligger han och gråter. ”Varför tycker ingen om mig? Jag som är så snäll.”.

En vårdag sätter han på träden upp lappar med texten: ”Liten ensam farbror söker en vän”. Han skriver vad han heter och i vilket hus han bor. Sätter sig på trappen och väntar i tio dagar och nätter.

Då kommer en hund, som farbrorn bjuder på kakor. Hunden flyttar in hos farbrorn, får sova i hans säng, medan farbrorn sover på golvet i en låda.

När de tar en promenad och en dum farbror sätter krokben för den lilla farbrorn och en dum hund morrar åt honom kommer den stora hunden till undsättning.

Tack vare hunden blir farbrorn också vän med ett fint barn med prickig klänning och rosett i håret.

Sedan 1979 är Sagan om den lilla farbrorn sönderläst obligatorium på landets förskolor och skolor.

Nu när nyutgåvan med fina färgbilder föreligger hoppas jag att samma sak kan komma att gälla polisskolor, vårdskolor och socialskolor.

Då kanske en ensam liten farbror, även om han inte alltid orkar vara snäll, kan bli vän med fler än ett fint barn och en stor hund.

Victor Estby

Redaktionell fotnot: På tisdag ger Karneval ut ännu en ny prosabok av Barbro Lindgren, en bearbetning av tanken på döden genom närstudium av djuren runtomkring, i synnerhet de allra mest omärkliga, som dyngbaggen. Titel: Att älska ett djur hade länge varit min dröm.