I förra veckan attackerade Israels armé en hjälptransport på internationellt vatten, dödade nio aktivister och tillfångatog resten. Det vet nog de flesta vid det här laget. De flesta – faktiskt ovanligt många – är också överens om att det var otillåtet och fullständigt oacceptabelt.

För ovanlighetens skull står USA nu bakom FN:s säkerhetsråds fördömande av Israels agerande. Israeliska tidningar, från de liberala till de annars regeringstrogna, är överens om att den var helt förkastlig. Otaliga människor i en massa länder, bland annat Sverige, har demonstrerat och uttryckt sin fasa över hur Israels armé använde dödligt våld mot en humanitär hjälptransport.

Vad betyder då det här? Det är ju inte precis första gången Israel får bred internationell kritik. Det är inte heller första gången oskyldiga människor dödas.

Kanske betyder den ovanligt stora enigheten ändå något. Framför allt kanske det spelar roll att USA:s hållning har förändrats, åtminstone lite. Men det avgörande är, som många redan har påpekat, att något faktiskt händer.

En självklar väg att gå vore att bojkotta Israel på så många plan som möjligt. Det är en fredlig strategi, som har visat sig effektiv när det gällde apartheidregimen i Sydafrika. En bojkott måste vara förenad med ett konkret krav som kan förverkligas. I det här fallet borde villkoret vara att Israel häver sin olagliga blockad mot Gaza.

Ett bra förslag är att suspendera EU:s handelsavtal med Israel, vilket bland andra Mona Sahlin har ställt sig bakom. Men en effektiv bojkott kräver ett brett arbete; det finns inget skäl att passivt invänta storpolitiska beslut. Fackliga organisationer kan försöka påverka arbetsgivare att inte handla med israeliska företag. Som konsument kan man undvika israeliska varor. Om det inte står något ursprungsland med vanlig text ska man kunna känna igen dem genom att siffrorna under streckkoden börjar med 729.

Man kan också upplysa dem som säljer varorna om att man helst handlar i en affär som helt bojkottar israeliska varor. I våras tog KF Väst ställning för att kooperationens affärer borde sluta sälja israeliska varor. På central nivå avvisade KF dock kravet, med argumentet att utrikespolitik ska skötas av instanser som riksdagen, regeringen, EU och FN.

Samma slags kritik förekom redan på 1960-talet, när LO och flera andra folkrörelser stod bakom en bojkott av Sydafrika. Då, precis som nu, var det uttryck för en alldeles för snäv syn på demokrati.

Det är förhoppningsvis en tidsfråga innan Israels nuvarande regim ses på samma sätt som den sydafrikanska under apartheidtiden. Och i dag skulle väl ingen hävda att det var för kontroversiellt att bojkotta Sydafrika.