Nytt liv genom sorgen

Sorgen efter nära som går bort ska inte förträngas. ”I stället bör vi öppna oss för den”, säger Björn Törnwall.

Det var flera som såg vad som hände. En granne som sitter och solar i den första vårvärmen en bit bort ser hur Filip går på stegen till kojan två meter upp i trädet, ser hur stegen plötsligt vippar till och hur han faller till marken. Och hur han sedan reser sig efter en kort stund, vacklar till och faller igen.

Nu, elva år efteråt, har solen åter igen gått upp över villaområdet på Hisingen i Göteborg. Människor äter frukost, duschar, skjutsar barn till dagis och ger sig ut till en ny dag.

Björn Törnwall fixar till slipsen framför badrumsspegeln och i soffan framför morgonens barnprogram sitter dottern Alice uppkrupen.

– Det är ett slags overall man tar på sig, precis som på Volvo, säger han.

Ett tag sitter de två tätt tillsammans och tittar på den tecknade filmen. Alice, som går i andra klass, ska till skolan och ha gympa och Björn ska till jobbet. Han pekar på byrån.

– Där står Filips gubbar. Det är figurer från Batman och Star wars. Ska vi ge oss iväg då?

Ett lätt regn slår mot vindrutan innan vi åker in i Tingstadstunneln och kommer upp på den andra sidan av Göteborg. Tillsammans med kollegan Monica Bollby öppnar han begravningsbyrån Fonus lilla kontor vid Kortedala torg. Monica sätter på kaffe och Björn måste ringa några samtal. Monica berättar om begravningen av en ung hårdrockare där det spelades Jimi Hendrix för 120 vänner och anhöriga som samlades för att ta avsked.

– Hur har ni det med bärare? Jag har inte hunnit kolla det ännu. Och vilket gravnummer? säger Björn i telefon.

Han pratar göteborgska, vårdad men distinkt, och ger ett väldigt oförskräckt och frejdigt intryck. Visste man inte att han höll på med att samordna logistiken kring en begravning senare på dagen skulle man kunna ta honom för – tja, en lagledare för ett knattelag i handboll i färd med att sy ihop de sista detaljerna kring smågrabbarnas sommarläger.

Han visar rummet där kunderna tas emot och tänder ljustavlan med kistorna. Den ganska enkla Etyd för 5 510 kronor och den mer påkostade Aria för 7 310. Dyrast är designmodellen Varum som mer ser ut som en låda än en kista och kostar 13 750.

– Tidigare fanns de som små trämodeller.

I ett ställ med cd-skivor finns allt från Du vandra som oftast allena med Lasse Berghagen till Lars-Erik Larssons Pastoralsvit.

Björn tar ner en dödsannons som sitter fastnålad på anslagstavlan. Längst ner, efter namnen på de sörjande: ”Slutligen ett stort tack till Björn Törnwall på Fonus för stort stöd under en svår tid.”

Dödsannonsen är över en ung grabb som stacks ner när han tog ut pengar i en automat. Björn åkte till den dödes familj i Sävedalen flera gånger – långt utöver vad som förväntades av honom.

– Det blir lätt så.

Klockan är tio och vi åker iväg till Scandic Backadal där det ska bli minnesstund med smörgåsar efter begravningen. Personalen är van och vet vad de ska göra, Björn behöver inte vara orolig: En vägg kommer att dras ut så att rummet blir mindre, ljus tändas och ett knippe med 25 liljekonvaljer måste vi komma ihåg att ta med oss från begravningen till minnesstunden.

Vi har gott om tid eftersom begravningen är först klockan tolv. Och i bilen på väg till kapellet på Fridhems begravningsplats i Hisings Backa berättar Björn vad det var som hände, då för elva år sedan.

Det var den första vårdagen, långfredagen den 2 april 1999, och så ljumt i luften att Björn och hans fru Kerstin bestämt sig för att grilla ute för första gången det året. Sonen Alexander satt i sitt rum och spelade dataspel, Björn och Kerstin donade i köket och förberedde grillningen.

Uppe i skogen en bit bort lekte Filip, åtta år. I ett träd fanns en koja ungefär två meter upp. För att ta sig till den hade han rest en stege mot trädet.

När han var på väg ner vippade plötsligt stegen till, han föll handlöst och träffade en kvist på marken som trängde rakt in i halspulsådern, strax under örat. Han reste sig, vacklade till och föll igen.

Någon som såg vad som hände skrek på Björn och Björns bror, som kom fram till Filip först, såg allt blod som rann ur näsan och blodet i munnen och hörde honom säga: ”Hämta mamma”.

Björn hann fram strax före ambulansen, försökte hjärt- och lungräddning men hörde hur hans son slutade andas. ”Nu dör Filip” for genom honom.

I ambulansen satt Björn fram, bredvid föraren och när han vände sig om och frågade hur det gick fick han inget svar.

Efter en timme på akuten kom läkaren ut, tittade hela tiden ner i golvet när han meddelade att Filip avlidit. De där nedslagna ögonen som inte ville se minns Björn med stor smärta.

Under de fjorton dagarna fram till begravningen kom Björn och Kerstin många gånger tillbaka till Filip på bårhusets visningsrum, satt bredvid honom, ibland flera timmar. När det var dags klädde de på honom hans favoritkläder och skruvade fast hans leksakssvärd och en sköld på kistan.

– Hur det första året förflöt vet jag inte riktigt. Jag vet inte riktigt vad vi gjorde. Jag vet inte ens att vi åt. Och så gick vi i skogen för att orka andas.

Efter ett tag gick Björn tillbaka till jobbet på Volvo där han arbetade med prov-objekt av bilar som testades. Och möttes även där av nedslagna ögon och tystnad, nästan alla visste men ingen tordes fråga.

På Volvos tillverkningslina hade han börjat direkt efter gymnasiet 1982. Han avancerade, gick från Metall till SIF och jobbade på. Så även efter Filips död, även om han då tyckte att han aldrig var riktigt närvarande. Nio år efter olyckan, i december 2008, blev han kallad till ett konferensrum där man sköt över ett papper till honom. ”Uppsagd på grund av arbetsbrist.”

Skrev han på skulle han få avgångsvederlag mot löfte att inte ha några återanställningskrav gentemot Volvo.

– Det var klockan tio på förmiddagen. Då hade jag jobbat 26 år på Volvo. Jag plockade på mig mina saker på skrivbordet och gick därifrån.

På arbetsförmedlingen och för Trygghetsrådet förklarade han vad han ville: ’Bli begravningsentreprenör.

– Jag tjatade till mig en timme med Fonus marknadschef och fick börja som vikarie.

Tanken att gå från Volvo till begravningsbranschen hade dykt upp efter Filips död. Före det hade han aldrig tänkt så.

– Aldrig. Det fanns inte på kartan innan det.

Nu har Björn jobbat ett år på Fonus lokalkontor vid Kortedala torg och har fast anställning. Tillsammans med specialistsjuksköterskan Jutta Kjaerbeck, som han och Kerstin träffade direkt efter Filips död, reser han runt och föreläser om sorgen efter avlidna barn, att man ska möta människor i sorg med öppna ögon som inte tittar ner i golvet, att visa all hänsyn men ändå våga fråga.

Då visar han bilder på Filip, som levande och död, berättar exakt vad som hände, hur det var för honom och Kerstin efteråt och hur de blev bemötta. Han berättar att han har tre barn, fast ett är i himlen, att Filip fortfarande är en familjemedlem och att hans födelsedag alltid firas med favoriträtten korvgryta.

– Vilken tur att jag fick gå från Volvo! Det var inte min värld. Där arbetade jag inte med hjärtat. Det jag vill säga är att folk ska ta tag i sina liv. Att inte ägna sig åt sådan som tar energi. Byt jobb i så fall. Vi har bara ett liv.

Vi kommer fram till kapellet på Fridhems begravningsplats. I den grå kistan ligger en dam som fick leva hela livet och avled 90 år gammal. Björn plockar med blomsteruppsättningarna, tänder ljus och bläddrar bland cd-skivorna. Unforgettable och Stardust med Nat King Cole har döttrarna bestämt, och att organisten ska spela Internationalen.

De anhöriga anländer och hälsar på begravningsförrättaren Grith Fjeldemose, fullmäktigeledamot för Vänsterpartiet i Göteborg. Under ceremonien berättar hon att den gamla damen som avlidit tyckte mycket om att dansa när hon var ung, gärna på Liseberg, och att hon till och med lärde sig steppa.

Bakom några spjälor framme till vänster skymtar Björn som sitter vid cd-spelaren beredd att spela En stund på jorden med Cornelis Vreeswijk.

De anhöriga snyftar och begravningsförrättaren läser:

– Den sorg som vi känner när någon som står oss nära försvinner ur våra liv ska vi inte försöka förtränga. I stället bör vi öppna oss för den, för den har ofta något viktigt att förmedla till oss. Under tid av sorg kan vi bli medvetna om vad i livet som vi verkligen tycker är viktigt för oss. Vi omprövar kanske vårt eget liv och inser hur viktig kärleken är.