Ulf Edström

Att jobba internationellt innebär att man måste hålla koll på ILO. Första gången Ulf Edström var där var 1988. Det urartade. Även året efter urartade det.

– Jag kände hatet, säger han.

En känslig fråga om Palestina hade lagts på bordet av arabiska stater. Det byråkratiska dribblandet för att stoppa förslaget saknade motstycke. Men året efter stoppade arabstaterna ett västerländskt förslag som hämnd.

– Det skedde trakasserier i dess värsta former. Jag tyckte att det var helt meningslöst att slösa bort två månader av mitt liv på sådant och sa till mig själv att jag aldrig mer skulle återvända.

Men det blev många år till.

Inget val
På middagar brukar Ulf Edström berätta att han ändrade sig under en paus då han simmat ut i en sjö i Genève där ILO har sitt huvudkontor. Där ute i sjön guppade ett sexpack öl runt i vattenytan. Han bärgade ölen och delade den med en kollega.

Även om det är en god historia så är knappast ölen orsaken till att Ulf Edström de efterföljande åren fortsatte att åka till ILO-konferenserna.

Som chef för internationella avdelningen hade han knappast något annat val. Med åren blev han dessutom allt mer intresserad. Vad ILO bestämmer kan sätta avtryck på hela världens arbetsmarknad. Och Ulf Edström blev senare en av FN-organets styrelseledamöter.

Förbud mot slavarbete, barnarbete och skydd för fackliga rättigheter är konventioner som arbetats fram.

Med tanke på tillståndet på världens arbetsmarknad kan det se ut som att sådana överenskommelser helt saknar fotfäste i verkligheten. Stora fina beslut som ingen följer. Barnarbete, tvång och kränkningar av fackliga rättigheter hör till vardagen.

Positiva tecken
Att ILO är en tandlös organisation som inte har vapen att straffa de länder som inte följer konventionerna, är en återkommande kritik.

Till viss del instämmer Ulf Edström i den. Vissa regeringar skriver under överenskommelser som de struntar att följa.

Samtidigt tycker han sig se andra tecken, positiva sådana. ILO:s värderingar har fått ett ökat genomslag.

– Nu får för första gången ILO också vara med när de rika G20-länderna ska samlas och diskutera den globala krisen.

Det finns även andra tecken på en ökad styrka. När Vitryssland eller Burma mister tullförmåner beror det indirekt på ILO. Konventionerna har skrivits in i EU:s tullpreferenssystem och frihandelsavtal.

Det handlar om storpolitik. Möten med världens politiska ledare, storföretag och fack. För Ulf Edström har vägen till de internationella finrummen varit långt ifrån självklar.

Ingen silversked
Uppväxten med mamma i Uppsala var allt annat än glamorös. Förhållanden var knapra, det var utedass och kallvatten i vasken.

– Morsan fick aldrig plugga, hon skickades ned som 14-åring att börja i fabriken, men hennes mål var att jag skulle få den utbildning som inte hon fick.

Och utbildning blev det, först som student på universitet och sedan som doktorand i statsvetenskap. Samtidigt som Ulf Edström jobbade med sin avhandling hade han också ett arbete på posten i Uppsala där han också blev klubbordförande.

Det där med att internationellt arbete mest sker i finrum där det serveras jordgubbar och champagne håller inte Ulf Edström med om.

– Det är fullständigt överdrivet. Visst förekommer det mottagningar och det ingår i jobbet, men ofta är mackorna slut när man kommer, säger han.

Kläderna har betydelse
Men det fackliga arbetet på internationell nivå har dock inneburit att han omvärderat vissa saker – kläderna.

– Jag har lärt mig här att man ska vara fint klädd i vissa sammanhang, man ska inte bli dömd för sina kläder.

De senaste åren tycker han att det har skett en stor förändring på LO.

– Nu kan man gå i jeans, vilket inte var accepterat för tio år sedan.

– Jag har ett minne, hoppas Bertil Jonsson (tidigare LO-ordföranden) förlåter mig, men det var en dag när jag inte skulle ha några besök så jag hade på mig jeans, vit skjorta, väst och slips – men ingen kavaj. Och när Bertil Johnsson såg mig tittade han upp och sa ”ska du ut på landet?” Det var lite på skämt, lite på allvar.

FAKTA / Ulf Edström
Aktuell: Som pensionär. Fyllde 60 år den 14 maj och gick vid månadsskiftet i pension.
Bostad: Villa i Knivsta, mellan Stockholm och Uppsala.
Favoritplats på jorden: Sommarstugan i Nordingrå vid Höga kusten. ”Ett Minischweiz vid havet.”
Favoritförfattare: Aksel Sandemose. ”Enda författaren vars böcker jag brukar läsa med en blyertspenna i handen.”
Ska göra som pensionär: Oklart, kanske skriva något om ILO:s arbete, spela gitarr eller odla.