Strandade förhandlingar och begäran om hjälp från statens Medlingsinstitut har historiskt betraktats som ett nederlag av de förhandlande parterna, fack och arbetsgivare. Det har därför varit den sista utvägen i en pressad och svårlöst situation.

Alla förhandlares ambition är och har alltid varit att utifrån de speciella förutsättningar i varje bransch konstruera lösningar som båda parter kan leva med och stå upp för.

Men i år har någonting hänt. Fler och fler branscher har velat ha statens hjälp med att träffa avtal. Och det är arbetsgivarna som oftast rusat till Medlingsinstitutet för att få hjälp. Ibland har det gått så fort att facket inte ens förstått att förhandlingarna kört fast.

Det förändrade beteendet som i grunden strider mot idén med parter som i direkta förhandlingar blir överens om löneökningar och villkor i arbetslivet har en allt överskuggande förklaring. 

Genom att välja medling vet arbetsgivaren vad slutresultatet blir. Risken för att tvingas gå med på något annat minimeras. För facket har därför medling blivit mer av en tvångströja än ett hjälpmedel.

Bakom den här utvecklingen finns två helt avgörande faktorer för lönebildningen. Ingen av dem är ny, men aldrig tidigare har de samspelat och samverkat i så hög grad som i år.

Det är industriavtalet och instruktionen till Medlingsinstitutet.

Industriavtalet omfattar internationellt konkurrensutsatta branscher och ska förhandla fram en normerande löneuppgörelse. De löneökningar som den konkurrensutsatta sektorn tål, ja de tål också andra är själva kungstanken.

Medlingsinstitutet ska, enligt instruktionen, verka för en väl fungerande lönebildning och ska ”tillvarata och upprätthålla den samsyn som finns på arbetsmarknaden om den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll”.

Uttolkningen av en väl fungerande lönebildning måste rimligen å ena sidan innebära att minimera antalet konflikter och sträva efter arbetsfred. Men det måste också innebära att motverka inflationsdrivande löneökningar som skapar arbetslöshet.

Tydligt så det räcker, men med en invändning. Det finns inte längre ett helgjutet industriavtal att luta sig emot. Med Teknikarbetsgivarnas uppsägning av industriavtalet försvann själva grundförutsättningen för Medlingsinstitutets roll.

Den samsyn som det talas om kring den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll är ifrågasatt. Den instruktion som styr Medlingsinstitutets arbete måste därför sannolikt anpassas till en ny verklighet. Lättare sagt än gjort.