Foto: JULIAN MARTIN / SCANPIX

FÖRFATTARPORTRÄTT. Roberto Bolaño föddes i Los Ángeles, en liten stad i södra Chile. Vid femton års ålder flyttade han med sina föräldrar till Mexiko City.

Mötet med den gigantiska mexikanska huvudstaden blev en kulturchock för honom.

Han vägrade gå i mexikansk skola, stängde in sig på sitt pojkrum och ägnade sig istället åt att läsa. Världslitteraturen.

Efter något år började han skriva poesi och kom i kontakt med likasinnade ungdomar.

Tillsammans med ett antal unga poeter bildade han gruppen infrarrealistas, inspirerad av fransmannen Philippe Soupaults tankar om en ”förtvivlans litteratur.”

För Bolaño fanns även den chilenske ”anti-poeten” Nicanor Parra med i bilden.

Gruppen satte skräck i Mexikos litterära elit genom att på olika sätt sabotera uppläsningar. Inte ens Octavio Paz lämnades ifred.

Respekterad poet
Bolaño debuterade med diktsamlingen Reinventar el amor (Återuppfinna kärleken) 1976 och försörjde sig på allehanda jobb, bland annat som campingvakt och diskare.

I mitten av 80-talet hade han fixat ett arbete i Sverige men på väg hit beslöt han sig för att hälsa på sin sjuka mor i Barcelona. Mötet med Barcelona blev emellertid så omvälvande att han bestämde sig för att stanna där.

Och där kunde ett författaröde ha slutat; den respekterade poeten som vinner lite poesitävlingar då och då, som får fina recensioner och säljer några hundra ex av sina diktsamlingar i Spanien, Chile och Mexiko – men som får kämpa som ett djur för att överleva ekonomiskt.

Tiden får utvisa
1990 får han en son, Lautaro, med sin fru Carolina López. Den händelsen gör att han styr sin litterära skuta mot andra vatten: prosan.

Han ser sig i första hand som poet men börjar skriva prosa för att kunna försörja sig och sin familj. Resten är, som det heter, littteraturhistoria och femton år senare nämns hans namn tillsammans med författare som Proust, Cervantes och Kafka.

Huruvida han platsar i det sällskapet får Tiden, vår främste kritiker, avgöra men få (seriösa) författare på senare tid har fått ett globalt genombrott som Bolaño.

De vilda detektiverna, Tranan 2007, översättning Lena Heyman.
Om natten i Chile, Tranan 2009, översättning Lena Heyman.
Den ofullbordade 2666 kommer på svenska i höst.

Och hans produktivitet fram till sin död, sommaren 2003, var imponerande. Minst en bok om året. Ofta nyskapande litteratur; romaner som De vilda detektiverna eller novellsamlingar som Llamadas telefónicas (Telefonsamtal) eller El gaucho insufrible (Den olidlige gauchon).

Knivskarp i stilen, spränglärd, globalt hemtam som få, infallsrik, rolig och elak.

Hans uppgörelser med några av boomens författare (Márquez, Allende bl a) är helt respektlösa.

Det ofullbordade mästerverket
Som kronan på det litterära verket kom så den mäktiga 2666 (1100 sid), postumt, 2004 (på svenska med planerad utg. i oktober 2010), en svindlande resa mot mörkrets moderna hjärta.

Via fem portaler (från början tänkta som fem fristående romaner) tar han sig, på stilistiskt olika vägar, till Santa Teresa (Ciudad Juárez) i norra Mexiko, staden där över tvåhundra kvinnor våldtagits och mördats på de mest bestialiska vis.

Det är med ett krypande obehag man närmar sig den femte delen.

Dock fick han aldrig tid att avsluta sitt magnum opus. Romanen förblev oavslutad. Men kanske är den lika bra så här, som den är nu. Omöjligt att sia om, naturligtvis, och den ”förklaring” till romanens mörka gåta, som det känns att han var på väg emot när han dog, får nu vi, hans läsare, brottas med själva.

Tänk om inte…
Bolaños författaröde framkallar kontrafaktiska fantasier. Tänk om han inte fått sin son. Eller tagit jobbet i Sverige och inte stannat i Barcelona.

Kanske hade världen i så fall gått miste om en av vår tids skarpaste, fantasifullaste, mörkaste och roligaste prosaberättare.

Chilenarmexikanbarcelonaren Roberto Bolaño.

¿Quien sabe? Vem vet?

Fredrik Ekelund

Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn