”För att skattesystemet ska uppfattas som legitimt måste skattebetalarna uppleva att det präglas av logik och rättvisa, faktorer som motverkar skattefusk”

Och det präglar inte skattesystemet i dag. Konstaterar två företrädare för FAR – Föreningen Sveriges Auktoriserade revisorer och rådgivare – i en artikel i Svenska Dagbladet 26 maj. Artikeln är en hård kritik mot de senaste årens många olika förändringar, som författarna menar skapat ett svåröverskådligt lapptäcke fullt av osäkerheter och orättvisor.

Samma dag berättar samma tidning om den nya ekonomiska forskning, som visar att människor i sina ekonomiska beslut inte bara drivs av egennytta utan också av osjälviskhet.  Men en av de intervjuade ekonomerna påpekar att det också spelar roll vad andra gör:

”De som tror att andra är osjälviska beter sig själva altruistiskt i gruppen. Så fort de inser att andra bara tänker på sig själva minskar deras vilja att bidra till något gemensamt nästan till ett minimum.”

Några dagar tidigare skrev Bo Rothstein i Svenska Dagbladet om den grekiska krisen att den egentligen inte beror på för höga statsutgifter, utan på ett utbrett skattefusk. Men:

”Skälet till detta måste inte vara att människor i dessa länder rent allmänt har låg moral vad gäller sina medborgerliga skyldigheter, utan att de inte litar på att de flesta andra människor betalar sina skatter. (…) Denna tes, att ´skatteundandragande´ främst kan förklaras av hur medborgarna uppfattar graden av hederlighet hos majoriteten av ´de andra´ skattebetalarna har ett omfattande stöd i forskningen.”

Tre texter, av personer med helt olika bakgrund, som i kraft av sina expertkunskaper säger samma sak: Graden av förtroende medborgarna emellan spelar roll för hur samhället fungerar. Skatter likaväl som välfärdssystem kan bygga på hur välkonstruerade ekonomiska teorier som helst – men om medborgarna inte har förtroende för dem, fungerar de inte.

Det strider direkt mot den politik som den borgerliga regeringen står för, både vad gäller skattesystemet och vad gäller reglerna för hur skatterna ska användas. Som sammantaget gör systemet alltmer svåröverskådligt, allt mer manipulerbart, allt mer orättvist – och allt mindre förtroendeingivande.

• Den gamla, grundläggande principen om skatt efter bärkraft har övergetts. Skattesänkningar används för att på olika sätt gynna beteenden, eller verksamheter, som borgerligheten anser önskvärda. Jobbskatteavdraget ska få folk att arbeta mer, och därför ska sjuka, arbetslösa och pensionärer betala mer i skatt än förvärvsarbetande. Arbetsgivare som anställer ungdomar under 26 år får lägre arbetsgivaravgifter. Den som bygger om sitt kök eller anlitar hemhjälp – vilket anses skapa jobb – får lägre skatt.

• Jobbskatteavdraget ger mest till de högavlönade – det erkänner t o m regeringen. Förmögenhetsskatten har avskaffats, avdraget för hushållstjänster används så gott som uteslutande av hushåll med inkomster över genomsnittet, och fastighetsskatten är numera regressiv. Ju högre taxeringsvärde, desto lägre procentuell skatt.

Den sammantagna effekten är att personer med starkare ekonomisk ställning betalar mindre till den gemensamma välfärden, både i relation till vad de tidigare betalade och till vad personer med mindre resurser betalar. Personer med goda ekonomiska resurser kan dessutom få skattestöd för privat konsumtion som bostadsreparationer och hemhjälp, och med det ytterligare minska sitt bidrag till de skattefinansierade tjänsterna. Personer med mindre tillgångar får städa själva, och fortsätta att betala lika mycket till samhällservicen.

Att skattesystemet så uppenbart inte längre behandlar människor lika undergräver i sig självt förtroendet för det. Men förtroenderisker skapas även av det faktum att alldeles för många av skatteförändringarna inte fått de resultat som var argumentet för dem. Det är inte fler ungdomar som fått jobb därför att arbetsgivaravgifterna sänkts – däremot betyder det ett skattestöd på några hundra miljoner till bland andra McDonald´s som ju alltid haft många ungdomar anställda (inte alltid på så justa villkor, dock). Jobbskatteavdraget har inte gett några nya jobb. Som Finanspolitiska rådet konstaterar hade det ingen effekt i högkonjunkturen (för då blev det jobb ändå), och inte heller i lågkonjunkturen (för då blir det ändå inga jobb).
Frågan är vad vi ska ha avdraget till, om det på sin höjd kan ha effekt under de korta mellanperioder det varken är högkonjunktur eller lågkonjunktur …

Lika illa är det läckage av skattepengar, som bristfälliga eller aningslösa regelverk orsakar.

ROT-avdraget har gett upphov till ett inte obetydligt antal bluffakturor, motsvarande tiotals miljoner kronor. Enbart inom den privata läkarvården i Stockholm har hittills ca 50 miljoner i falska fakturor hittats. Privatiserade förskolor gör miljonvinster på att öka barngrupperna och minska andelen förskollärare. De multinationella sjukvårdskoncernerna trollar skickligt iväg sina skattefinansierade vinster till huvudkontoren i olika skatteparadis, och betalar bonus till sina direktörer som snarast överstiger banksektorns.

Det finns ett antal ekonomiska skäl att göra en grundlig översyn av skattesystemet, och av de regler som gäller för privat skattefinansierad verksamhet. Ingendera fungerar i dag effektivt, nämligen.

Men ett ännu tyngre skäl är faktiskt nödvändigheten att återställa förtroendet till systemen: att skatterna tas ut rättvist, och att de används för de syften som är skälet till att skatterna tas ut.